Mot Sicilien

Det är väldigt varmt i Medelhavet i augusti. Eftersom Anna var tvungen att göra några läkarbesök och en operation på grund av tidigare solskador så passade det bra att vi lämnade värmen när den var som värst. Vi fick några härliga veckor med familjen, framför allt våra fyra barnbarn, och kom tillbaka till Andante i Valencia med fler hattar och cremer med hög solskyddsfaktor i bagaget.

Ciutadella, Menorca

Vi hade tänkt stanna i ett par dagar i Marina Valencia Mar för att förbereda seglingen och handla mat. Vår plan var att gå till Ibiza och därefter ta oss vidare via Mallorca, Menorca och Sardinien till Sicilien, där vi bokat plats för Andante i vinter. Ett väderfönster dök upp efter bara en dag och vi insåg att vi behövde sätta kurs mot Mallorca direkt, utan att hinna fylla på kylskåpet. Med svensk ost och andra godsaker i bagaget hemifrån var det inget svårt beslut.

Sensommaren i Medelhavet är en besvärlig väderperiod. Det är viktigt att ha reda på alla viktiga data som finns tillgängliga för att undvika obehagliga överraskningar. CAPE-index visar på atmosfärisk instabilitet som i förlängningen kan leda till svåra väderförhållanden, så kallade DANA-stormar med mycket vind, regn, åska och blixtar. De är oftast väldigt lokala, brutalt starka, kortvariga och syns inte i de vanliga väderapparnas prognoser. I Spanien använde vi oss av Windys olika överlagrade vyer samt vädervarningstjänsten AEMET för att få ordentlig kontroll över läget.

Vi hade kanske önskat lite mer vind när vi lämnade Valencia men hellre för lite än för mycket. Det kändes skönt att äntligen få hissa segel även om vi stundtals fick stötta med motorn. 

Väldigt behaglig segling från spanska fastlandet till Mallorca!

Efter 26 timmar och 130 Nm var vi framme i Santa Ponsa och kunde konstatera att vi låg flera dagar före i vårt löst planerade tidsschema. Skönt! Vi behövde ju handla färskvaror och ville fylla upp i skafferiet med varor från den spanska matjätten Mercadona, som vi gillar. Det blev en kombinerad utflykts- och inköpstur med buss en bit västerut till Port Andratx och Peguera. 

I Port Andratx fanns det god italiensk glass. Bäst att köpa så vi kunde börja acklimatisera oss inför Sicilien!

Det här är också en långseglares vardag, vänta på bussen i främmande stad med ett gäng matkassar. Skönt att det är så enkelt att ta bussen på Mallorca!

Nästa dag tog vi oss vidare till Port de Sóller. Vi ankrade i viken och kunde konstatera att det var ganska tomt på ankringen vid det här laget. Likadant hade det varit i Santa Ponsa. Skönt! Det blev ingen dingetur iland den här gången eftersom vi hade lite bråttom att ta oss vidare. Ett utlovat åskväder tog i sista stund tog en annan väg men fler stod på kö.

Vi fortsatte till Pollensabukten i skvalpig dyning och med vinden rakt i nosen. Nu behövde vi snabbt ta oss till Menorca på grund av allvarliga vädervarningar. Vi hann tanka fullt med diesel i tanken men i brådskan missade vi att fylla våra dunkar, vilket vi skulle ångra senare... Tidigt nästa morgon lämnade vi Mallorca och satte kurs mot Menorcas tidigare huvudstad Ciutadella. Vi behövde komma fram tidigt på eftermiddagen. 

Pollensabukten är en favoritankring. Den här gången hann vi bara grilla på båten och äta en god, hemlagad taboulleh nedsköljd med lokal IPA. Mumsigt! Vi tog upp ankaret strax efter 6 på morgonen och styrde mot soluppgången och molnbankarna som hängde över Menorca. 

Halvvägs över till Ciutadella hade vi ingen vind alls. Vi kom fram och ankrade i Cala des Degollador vid 14-tiden, just innan de mörka molnen rullade in. Det blåste upp och började störtregna, åska och blixtra med draggande båtar som följd.

Eftermiddagens oväder var bara förtrupperna till ett större som var på väg in nästa dag. AEMET och Windy varnade för vindar upp till orkanstyrka och kraftigt regn med åska och blixtar. Båt efter båt lämnade det lilla ankringen utanför Ciutadella. Vinden la sig och vi ankrade om ett antal gånger, mest på grund av ett spanskt gubbgäng i en hyrbåt som lagt sig för nära oss och inte backat fast ankaret alls. 

Nästa morgon försökte vi återigen boka plats i PortsIB-marinan inne i Ciutadella och fick ett halvt löfte om att det kanske skulle gå. Vi hade redan plats för nästkommande dagar men just den här dagen var det fullt när vi bokade. Vi ankrade om i Cala Santandria i solskenet och väntade på besked. Vi fick en plats! Glada i hågen drog vi upp ankaret och spurtade in till den väldigt skyddade Port de Ciutadella de Menorca. 

Vi fick en fin plats vid en fingerponton och knöt fast oss med allt vi hade. Hela eftermiddagen satt vi som på nålar tillsammans med båtgrannarna och väntade medan solen sken i den varma brisen. Vilket antiklimax, det visade sig att stormen tog en nordligare kurs! Värre blev det på Mallorca där kaos på flygplatsen, översvämningar och dödsoffer rapporterades.

Kl.11 såg vi bara små moln över ankringen men varningarna varslade om riktigt skitväder. Kl.14 drog en molnbank över marinan. Därefter kom solen tillbaka! Norra sidan av ön tog smällen den här gången.

Följande morgon började vi utforska Ciutadella. Det är Menorcas största stad med strax över 30 000 invånare. Den fick sitt namn år 1287 när de kristna styrkorna från Aragonien återerövrade den iberiska halvön. Namnet betyder liten stad och är dimunitiv av det spanska ordet för stad, ciudad. 30 juni 1558 landsteg 12 000 osmanska pirater och förstörde stora delar av staden. Därefter har brittiska och franska styrkor besuttit staden fram tills den blev en del av det spanska riket i början av 1800-talet.

Andante i Ciutadella dagen efter stormen som aldrig kom

Hamnen ligger väldigt fint, ett stenkast från de medeltida kvarteren

Delar av den gamla stadsmuren står kvar och ger en fin utsikt över hamnen

Stadshuset överst och katedralen underst

I San Augustin-klostret bor det fortfarande verksamma nunnor men där finns även ett museum och vackra salar att besöka. Tyvärr förstördes mycket under det spanska inbördeskriget på 1930-talet. 

Ciutadellas gamla stadsdel. Trånga kullerstensgator och vackra hus

Inför helgen fick vi en ny vädervarning, den här gången var det risk för rissagas, dvs sjösprång, även kallat meteorologisk tsunami. Det är ett ovanligt fenomen som kan uppstå vid just sådant väder som vi hade och hamnen i Ciutadella är historiskt extra utsatt. Det som händer är att hamnen plötsligt torrläggs, på bara några få minuter. Ytterligare några minuter senare kommer vattnet tillbaka och det här kan upprepa sig cykliskt i timmar. Naturligtvis med stora konsekvenser för fiskar och båtar. Dags att segla vidare, alltså!

På lördag förmiddag lämnade vi marinan och seglade till Mahon på andra sidan ön. Vi var där i slutet av juli och gillade både staden och ankringen, Cala Teulera, som ligger vid mynningen in till den stora havsviken. 

Segling hela vägen utefter Menorcas sydkust. Skönt att ankra i det skyddade Cala Teulera igen! 

Nu hade vi kommit så långt österut som det går på Balearerna och härifrån skulle vi segla vidare till Sardinien, en segling som vi beräknade till att ta ca 36 timmar. Åskvädren fortsatte rulla in och Mistralen, som blåser mot sydost från Golfe du Lion, gjorde sitt bästa för att piska upp ordentlig sjö ute på havet.

Vi blev kvar i en och en halv vecka. Under tiden jobbade Claes med en distanskurs. Vädret varierade, ibland regnade det och blåste rejält medan andra dagar bjöd på sol och vindstilla. Vi behövde ett väderfönster som inte inkräktade på de lektioner som Claes höll under onsdags- och fredagsförmiddagarna. Inte så lätt! Men vi låg väldigt bra på ankringen som är skyddad från alla håll. Som högst reste sig vågorna någon decimeter när det blåste kuling.

Söndag och måndag den första veckan. Därefter fortsatte varannandagsvädret men det var flest dagar med sol, som tur var. Däremot fick vi många dagar med stark vind.

Efter några dagar på båten var det dags att sjösätta dingen för att ta en promenad iland. Då visade det sig att dingens "hela" ponton inte var så hel längre. Claes har lagat den vänstra pontonens akterände i omgångar sedan vi var i Karibien. Nu hade limmet helt släppt runt den högra pontonens akterände. Det lim vi hade kvar i båten hade torkat så vi behövde ta oss in till Mahon, som ligger långt ifrån ankringen, och handla nytt. Det låg en svensk båt med en dinge i viken och Claes pumpade upp SUP:en för att paddla dit. Kanske kunde vi få låna dingen för att åka in till Mahon och köpa nytt lim? Det visade sig vara en ung kille på båten och han hade själv tänkt åka in till stan. Han kunde gärna handla lim åt oss. Problemet löst! 

Tre dagar efter läckan upptäcktes var den lagad och dingen kunde sjösättas. Nu hade det börjat blåsa rejält men vi tog oss ändå in till stranden för en promenad. Vågorna som slog in mot klipporna på andra sidan strandbanken lockade inte till segling i 1,5 dygn. På hemvägen till Andante blev vi inbjudna på drink till en annan svensk båt som kommit in i viken. Det gick ingen nöd på oss!

Vi låg lugnt och fint i vår lilla ankdamm medan vågorna gick höga bara femtio meter bort!

Fästningen La Mola vakar över Menorcas östligaste udde

En tur in till Mahon hann vi med den här gången. Vi hade stämt träff med Bodil och Ola på Vorona och åt en god lunch på deras hotell. Deras båt stod fortfarande på land men skulle snart sjösättas igen. Det blev även en tur till Mercadona, såklart.

I Mahon finns en dingebrygga med fingerpontoner. Möjligen är den till för de flytande marinorna som ligger ute i fjorden men så här sent på säsongen var det tomt. Lyxigt!

Äntligen såg vi en lucka mellan Mistralens kulingar och blixtochdunder-ovädren! Direkt efter att Claes avslutat onsdagens lektion vid lunchtid, tog vi upp ankaret och styrde mot Sardinien, 196 sjömil bort. Vi behövde komma fram, åtminstone till en ankring, i tid för fredagens lektion. Inte idealiskt, det betydde att vi förmodligen skulle behöva stötta med motorn under stora delar av tiden. 

Först såg det riktigt fint ut och vi kunde rulla ut alla segel men när vi kom en bit ut från kusten ökade våghöjden och tillsammans med gammal dyning låg den sedan på upp mot 2 meter, rakt in på sidan. Det blåste mer än prognosen visat och från fel vinkel så vi fick köra motorn hela vägen. Inte kul! Men det var rullningen på grund av vågorna som var värst.

Två ljusglimtar fanns, dels att vi inte var ensamma, Nostra startade nästan samtidigt från Mallorca, och dels att vi hade fullmåne. Carina och Anders på Nostra, med extragasten Stefan, hade samma mål som vi och det kändes skönt att de fanns någonstans där ute på havet. 

Efter ett dygn hade vågorna lagt sig något och det blev lite bekvämare ombord. Vi var trötta och framför allt Claes, som ju skulle jobba, behövde få sova en natt i en stillastående båt. Det kändes som en bättre idé att gå hela vägen till Marine Sigfredi i Carloforte än att försöka ankra någonstans. Vi hade redan bokat plats i marinan och ökade farten för att komma in så tidigt vi kunde.

Att segla i fullmåne är aldrig fel! Fram på eftermiddagen nästa dag var det dags att ta ner den spanska gästflaggan och hissa den italienska. Vi kom fram till Sardinien kl.22.30 och fick tända all däcksbelysning för att hitta knaparna, som satt på yttersidan av bryggan.

Det tog oss 34 timmar från Mahon till Carloforte på Isola di San Pietro, strax utanför Sardiniens sydvästra kust. Spännande, ingen av oss hade varit på Sardinien tidigare! På förmiddagen nästa dag kom Nostra som hade seglat hela vägen. Vi firade Anders födelsedag med bubbel och gick ut och åt på en tonfiskrestaurang i den fina lilla staden. 

Marine Sigfredi i Carloforte kan vi verkligen rekommendera. 

Sardinens flagga avbildar Sankt Georgs kors och fyra halshuggna moriska huvuden med vita bandanas. Ursprunget är något oklart, förmodligen från slaget i Alcoraz år 1094.

Nostra glider in i marinan i solskenet. Vi åt gott i den mysiga lilla staden.

Ett dygn efter att vi kommit fram fick Anna väldigt ont i sin tidigare skadade höft och hade svårt att röra sig, framför allt att sitta. Förmodligen hade den gungiga överseglingen från Menorca, med ständiga pareringar, orsakat inflammationer i höften och värken spred sig nu ner mot knät. Vi började tvivla på om vi kunde lämna marinan på måndagen, som vi hade planerat. Risken var att smärtan skulle förvärras. Då erbjöd sig Carina att mönstra på Andante och Anna fick stanna i sängen. Ett stort tack för det!

Vi motorseglade runt Sardiniens sydspets till en rullig ankring vid Chia Sa Colonia, där Carina mönstrade av Andante. Nästa dag seglade vi vidare till Marina di Capitana medan Nostra fortsatte längre österut. Dags för Claes att jobba igen.

Ankring utanför Spiaggia di Sa Colonia i turkost medelhavsvatten. 

Vi är så glada för våra intercomhörlurar! Vi köpte nyligen nya, betydligt bättre än den billigare varianten vi hade tidigare. 

Marina di Capitana, en fin marina som vi tillbringade några dagar i. 

Nu var det dags att ta sig runt Capo Carbonara till ankringen utanför Spiaggia di Porto Giunco. Vi ville ta oss så långt österut på Sardinien som möjligt för att få en bra utgångspunkt för överseglingen till Sicilien. Efter två nätter på ankringen lämnade vi Sardinien tidigt på söndag morgon och seglade under förmiddagen i fina vindar österut. 

Efter två nätter utanför Spiaggia di Porto Giunco lämnade vi Sardinien i soluppgången. 

Prognosen visa sig inte stämma, igen! Vågorna kom från alla möjliga håll och de utlovade akterliga  vindarna dog helt och ersattes av svag motvind. Det var bara att starta motorn. 

När vinden försvinner, lugnar sig sjön. Vi fick en ganska behaglig natt med bara ljusföroreningar från den tunisiska kusten i fjärran söder. Månen var på väg mot ny och syntes knappt. Då är det mysigt att sitta och titta på Vintergatans alla stjärnor. Vi hade dessutom fler möten än under seglingen från Menorca vilket bara är trevligt, något händer.

Nu började det bli dieselkris! Vi hade planerat att komma fram till vår vinterhamn på Sicilien med nästan tom tank eftersom den behövde tömmas och rengöras. Men vi hade inte räknat med så mycket motorgång och vi hade ju glömt att fylla våra dieseldunkar sist vi tankade! 

Måndag morgon började det bli lite väl spännande när vi tittade på dieselmätaren. Vi hade snudd på stiltje och en bra bit kvar till de Egadiska öarna utanför sicilianska nordvästkusten. Där kan man tanka diesel men vi var osäkra på om vi skulle kunna ta  oss dit, som planerat.

En stor motoryacht, på väg från Kroatien till Ibiza, dök upp som AIS-mål. Vi funderade - de borde ha stora tankar och kunde kanske avvara några liter. Sagt och gjort, vi ropade upp dem på radion och fick köpa 60 liter. Puh, inget man gör varje dag men vi hade riskerat att bli liggande om vår diesel tagit slut och hade ingen lust att driva till Tunisien. Tur att vi har dieseldunkarna från atlantöversegling kvar, dem hade vi tänkt göra oss av med i Almerimar. Nästa gång ska vi se till att de är fyllda också...

Vår räddare i nöden, en annorlunda sjömack!

En flock delfiner kom förbi och hälsade på medan vi satt i sittbrunnen och pustade ut. De Egadiska öarna skymtade vid horisonten. Vi började fundera på om vi skulle ta en natt till på havet och motorsegla till Licata i stället för att gå in till Favignana eftersom vinden skulle bli sydostlig (motvind) om ett par dagar. Enligt våra beräkningar skulle dieseln räcka gott och väl. 

Vi fick en oplanerad natt utanför sicilianska sydkusten. Det kändes jobbigare än att vara mitt ute på havet. Lukten från land var annorlunda och vi visste inte om det fanns en massa fiskeredskap så nära land. Det gick bra förutom när Claes såg en fiskebåt med AIS:en på men inga lanternor! Den kom närmare och närmare medan Claes lyste med ficklampa och letade runt båten. Till slut slogs lanternorna på men det var i sista minuten. Annars var det en lugn natt.

Nästa morgon var det strålande sol och väldigt lite vind. Vi fortsatte österut och njöt av solen, havet och värmen. Efter drygt 55 timmar kunde vi lägga till i Licata. Nu var vi framme i vår vinterhamn!

Licata på Siciliens sydkust.