Kap Verde och över Atlanten del 1

Vi har seglat drygt halvvägs till Grenada från Kap Verde när det här inlägget skrivs. Det är dag 13 och vi har förhoppningsvis inte lika många dagar kvar innan vi är framme. Passadvinden ger normalt, för oss som går västerut, runt 10 m/s vid den här tiden på året. Men nu har den störts av ett djupt lågtryck längre norr ut och medfört ett stort stiltjebälte som normalt inte ska vara här och nu. När det äntligen började blåsa var det med 11-15 m/s och med lite ofördelaktig riktning. Vågorna har inte varit roliga de senaste dygnen och det har påverkat sömn och sinnesstämning. Men först lite om hur vi kom hit. 

Röd prick är Mindelo, blå är Andantes position just nu och grön prick är vårt mål, Grenada.

Seglingen till Mindelo var tuff. Den sista dagen byggdes vågorna upp mot 4-5 meters höjd med relativt korta intervaller. Det var hoppigt och gungigt. Vi surfade på vågorna och vid ett tillfälle såg Anna att vår fart för ett kort ögonblick var 15 knop, en fart vi knappt trodde var möjlig för Andante. Den sista natten fick vi bromsa in för att inte komma fram innan soluppgången.Vi såg de två öarna São Vicente, dit vi skulle, och Santo Antão och där emellan ligger sundet med inloppet till Mindelo. De övriga öar som ingår i Kap Verde ligger mer sydost. Vi tog oss in och kontaktade Marino, Viking Explorers representant, som tog emot oss vid bryggan tillsammans med ett par svenskar i vårt gäng. Under inseglingens sista minuter gick solen upp och visade en hamn och stad som såg helt annorlunda ut än vad jag hade föreställt mig. Höga berg och turkost vatten inramar en stad som ser ut mer som Karibien men torrare. Det var fredagen den trettonde januari och vi var framme vid vår första utomeuropeiska hamn på vår långsegling.

Mindelo med hamnen och Floating bar i förgrunden. 

En del av Viking Explorersbåtarna 2023.

Eftersom det alltid går sönder saker på en båt, var dagarna i Mindelo fullt upptagna för främst Claes, som är den som kan serva och laga bäst av oss. Nu var det vattenpumpen till vår encylindriga generator som krånglade. Även watermakern behövde komma på plats utan att läcka. Vi kunde också låna ut vår gamla genua till vänner som fick problem under seglingen från Las Palmas. Det slutade med att hela deras genua hamnade i vattnet och förstördes. Det såg lite kul ut med vår lilla pluttiga genua på deras stora 54-fotsbåt! Vi fick tag på en bra verkstad som hjälpte till med att serva vattenpumpen och watermakern kom på plats. Anna fick roa sig med lite shopping av grönsaker m m och tjejlunch på närliggande hotell. 

Poolhäng med VE-tjejer

Tjejlunch

Fiskmarknad

Fiskebåtar 

Gatubild från Mindelo 

Till slut blev det dags att lämna Mindelo.  Tisdagen 17/1 var planerad avgång men vår vattenpump var inte klar och vi fick därför vänta i ytterligare två dagar innan vi kunde komma iväg. Det var flera andra båtar som blev kvar ett eller två dygn. Vi passade på att umgås och äta gott på hotellet vid hamnen med några av de andra sena besättningarna. Vi blev avvinkade av en engelsman som ramlat och brutit revben under seglingen från Las Palmas. Han fick hoppa av Viking Explorers och kommer kanske senare till Karibien. Nu är vi 21 båtar kvar i Rallyt.

En sista check av navigationen innan avsegling. På Kap Verde fungerar inte Starlink men Floating bar har bra wifi.

Andante och Maiken lämnar Mindelo som sista båtar.

Äntligen på väg!

På väg ut från Mindelo, där det alltid verkar blåsa kuling, fick vi känna på accelerationszonen mellan öarna. Det blåste riktigt hårt men när man kom i lä av Santo Antão tog vinden slut helt. Nu hade vi ca 2150 sjömil kvar över Atlanten till Grenada! Redan andra dagen upptäckte vi att något hänt med vår förstagsprofil. En skarv ganska högt upp hade släppt och börjat dela sig. Vår nya genua hade gått sönder men hålet är litet. Eftersom vi upptäckte det tidigt kunde vi begränsa skadorna genom att rulla in genuan. Vi funderade på hur vi skulle göra men kom fram till att vi skulle fortsätta. Tyvärr var vi nu berövade vårt bästa segel i undanvind men vi har ju två gennakrar att använda istället. De kunde bli en bra ersättning för genuan! Vi hade gott hopp att ändå hinna fram till välkomstfesten 6 februari. 

De första dagarna bjöd på fin segling och solsken.

En guldmakrill på kroken!

Gennaker 1 hissad.

Gennaker 2 hissad.

Dag 5 hade stiltjebältet kommit ifatt oss och vi experimenterade med gennakrar och gick även för motor en del. Dag 9 var förhållandena sådana att vi kunde stanna båten och hoppa i och bada. Det var ett riktigt bucket list moment! På 5000 meters djupt vatten tog vi var sin simtur medan den andra var kvar på båten. Vattnet var så härligt, varmt och alldeles djupblått!

Claes tar ett dopp

Anna tar ett dopp i det 26-gradiga vattnet.

Vi kunde njuta av det fina vädret och tillbringade mycket tid ute i sittbrunnen. 

Gennakern står fin under halvmåne.

Det blev verkligen några härliga dagar mitt ute på ett underbart blått Atlanten! Men de tog slut med ett brak när gennakern åkte i vattnet kl.7 på morgonen i söndags, dag 11. Vi var snabbt på däck och kunde bärga gennakern ur vattnet och konstatera att det var schackeln som gått sönder. Den hängde nu högst upp i masten. Ingen chans i den tilltagande vinden att åka upp och hämta ner den och fallet. Nu har vi bara en liten kutterstagsfock kvar som försegel. Vinden har de senaste dagarna ökat till upp emot 15 m/s. Vågorna kommer från olika håll och kastar oss runt i båten så fort vi försöker röra oss. Det är mulet men ännu har vi inte fått så mycket regn på oss. Båten skulle behöva en regnskur som spolar bort salt, Saharasand och slem från flygfiskar som landar på däck och tvärdör. Vi behöver sova men det är svårt i det här vädret. Just nu känner vi oss väldigt slitna och önskar att vi inte hade en vecka kvar till Grenada. Vi lär missa festen men det är ett mindre problem nu.

I söndags kväll var vi i alla fall halvvägs!