Över Atlanten del 2

Äntligen framme! Det blev en tuff segling till Grenada men nu är vi framme, på andra sidan Atlanten. Vi har gjort det vi har planerat så länge och nu är det dags att utvärdera och göra nya planer för hur vi ska fortsätta vår segling.

I vårt förra inlägg hade vi kommit till dag 11, då vår ena gennaker gick i vattnet klockan 7 på morgonen. Vi hade haft en jobbig natt väldigt rullig sjö och en massa blixtar vid horisonten. Båda två var redan uppe fast det egentligen var Claes frivakt i ett par timmar till. Snabbt upp på däck och där, i vattnet, låg gennakern med strumpa och allt😬. Som tur var hade den inte hamnat under båten så det gick relativt lätt att få upp den på däck. Fallet med schackeln syntes högst upp i stormasten. Salt är inte en seglares bästa vän eftersom det sliter hårt på utrustningen och klibbigt är det också. Men just då, just där, hade vi ingen möjlighet att spola av gennakern med sötvatten. 

I Mindelo hade vi försökt få ordning på vår watermaker och den var nu installerad på sin plats i båten. Något var fel, så mycket visste vi eftersom vår länspump gick igång med alltför jämna mellanrum. Dag 2 var det var tjugonde minut, inte roligt, men vi var tämligen säkra på att det var sötvatten som gick ut, inte saltvatten som kom in. Vi fick stänga av tryckvattensystemet eftersom vi förstod att det var en läcka någonstans som gjorde att expansionskärlet jobbade kontinuerligt och därmed tömde ut vattentankens innehåll i länsgropen. Suck! Vi hade lagat gensetets vattenpump i Mindelo och även spillt vatten från watermakern. Alltså kan vatten ha samlats på olika ställen för att rinna ner i kölsvinet när båten rullade. Vi hade vid det laget kört watermakern två gånger och andra gången läckte den så mycket att den inte kom upp i tryck och kunde ge något vatten. Vi hade alltså begränsat med vatten och allt som inte var nödvändigt, gick bort. Vi kunde inte längre till exempel duscha, vilket är ett lyxproblem i sammanhanget. Gennakern fick ligga i sin säck på fördäck i väntan på att vi fick ner fallet från toppen av stormasten och därefter kunde hissa gennakern igen. Stämningen ombord var något låg.

Halvvägs till Grenada med trist väder och en blöt gennaker i en säck på fördäck. Vågorna syns inte på bilden men de fanns där...

Senare samma dag hade vi seglat 1135 sjömil och hade lika långt kvar.

Vind och vågor vägrade samarbeta med oss och i ett par dagar hade vi det så illa att vi började känna av sjösjuka och satte på oss sjösjukeplåster för att inte hamna i en situation där båda blev utslagna samtidigt. Dag 14, 1 februari och Claes födelsedag, vände det och vi fick passadvindsförhållanden. Dags att ta itu med att försöka få ner gennakerfallet från stormasttoppen. Det var fortfarande hög dyning med relativt kort period och vindvågor som störde vågrytmen. Vi bestämde ändå att vi skulle försöka få ner fallet. Bäst att skicka upp Anna eftersom det är tungt att hissa med våra manuella vinschar. Båtsmansstolen på och 2 st säkerhetsselar att dra runt masten och vid passagen över spridarna. Allt gick bra till en början och Anna kom över det första spridarparet. Det var svårt att med säkerhetsselen hålla fast sig och samtidigt koppla säkerhetsselarna på rätt sätt. Väl där uppe började vågorna bli för jobbiga för att befinna sig ca 6 m över havet. Anna hade dessutom fått fast den undre selen fel och för att vända och gå ner behövde den lossas från fel håll. Sömnbrist och svindel gjorde inte saken bättre och det slutade med att Anna tappade taget med benen runt masten och började pendla från sida till sida, ibland ut över relingarna på vardera sidan. Claes stod skräckslagen på däck och kunde inte göra mycket åt situationen. Vi har många vant runt masten och Anna hann slå sig rejält innan det gick att få tag på masten igen. Därefter kunde Claes fira ner Anna och situationen var under kontroll. Det var en upplevelse som tog ett tag att smälta! Dessutom ligger nu Annas klocka någonstans i Atlanten...

Ett par dagar dagar senare. Annas armar och lår blev mörkblå. Vi var glada över att ingen såg Anna och skyllde på Claes...

Efter en lugn natt vädermässigt, som omväxling, började vi fundera ut en plan på hur vi skulle kunna snara schackeln och dra ner den utan höghöjdsakrobatik. Claes hade en plan som han började jobba med. Båtshake, lina, tesatape, bambusugrör från IKEA och ena halvan av en ätpinne i trä behövdes för operationen. En snara i ena änden av båtshaken med en lina som Anna höll i för att i rätt ögonblick snara schackeln medan Claes hissade båtshaken till masttoppen.  Efter några modifieringar lyckades vi få ett bra läge och Anna, liggandes på däck för bästa sikt, lyckades dra snaran över schackeln i rätt ögonblick så att Claes kunde dra ner båtshaken med fall och schackel! Vi jublade och var båda lika stolta över våra insatser i operationen! Äntligen kunde vi nu hissa en gennaker igen och få fart på båten. Lycka! Ett sant MacGyver-trick!

Konstruktionen i närbild efter att ätpinnen knäckts när snaran drogs åt.

MacGyver 

Boven i dramat

Äntligen kunde vi hissa gennakern som hade badat! Strumpan hade trasslat sig men det gick bra att hissa den ändå.

Nu var äntligen gennakern uppe och kunde torka i solen. Vi lät den sitta uppe även under natten men klockan 4 nästa morgon blåste det över 12 m/s och vi fick ta ner den. Vi var nu inne på dag 16 från Mindelo och vi var båda trötta och slitna. Nu låg vi längst fram i en instabil front med jobbig sjö och vind. Vädret blev, trots Predictwinds prognoser som lovade annat, inte bättre. Vågor upp till 4 meter med period på 5-7 sekunder och vindar runt 15 m/s, vilket gjorde att vi inte kunde hissa gennakern. Vi sov med kläderna på i salongen vissa nätter som var jobbiga. Stundtals hade vi sol men vi orkade inte njuta. Den maten vi hade förberett på Kap Verde var slut sedan länge. Vi hade väl en väl blåögd tanke på att vi skulle kunna laga mat men det gick bara några enstaka dagar. Vi tappade en del vikt på köpet.

Jobbiga vågor men solen var framme dag 18.

De sista tre dagarna tog aldrig slut! Vi närmade oss Barbados, där vi skulle gippa, men var aldrig så nära att vi såg land. Nu började vi få möten med andra fartyg och behövde hålla aktiv vakt kontinuerligt för att undvika squalls. Vi hade AIS och radar på hela tiden. Dag 19 kunde vi hissa vår andra gennaker, som är mindre och bättre i hårdvind. Den fick sitta upp när vinden tillät. Det var nu måndag 6 februari och de båtar som hunnit fram, hade välkomstfest på Grenada. Lite surt för oss och de andra två Viking Explorersbåtarna som kom in för sent. Vi var flera båtar som hade bett dem senarelägga festen pga stiltjebältet som drabbade i princip alla båtar. Svaret vi fick var att de  som skulle hålla tal på festen, bland annat turistbyrån, inte kunde ändra datum... Jaja, men vi skulle väl i alla fall få ett mottagande som de andra, eller?

Dag 21 såg vi äntligen land! Så härligt! Vi tog det lugnt de sista dagarna eftersom vi hade dåliga vindvinklar. Men att äntligen se land var en fröjd! Nu kom regnet som vi så länge väntat på för att skölja båten från salt och Saharasand. Vi kom fram till St. George's,  huvudstad på Grenada, just efter solnedgången och blev mottagna av de Viking Explorersbåtar som var på plats. Var sitt glas med skumpa och en dunk med diesel fick vi i händerna. Vår dieseltank var tom och likadant var det med vattentanken men nu var vi framme! Efter middag på en restaurang i marinan och eftersnack i en av de andra båtarna kunde vi äntligen få sova i en stillastående båt, - en hel natt!

Land! Om man tittar noga syns Grenada. 

En halv sjömil kvar!

St. George's, Grenada 

Vi blev väl mottagna av de andra båtarna!

Under den sista veckan innan vi kom fram, utvärderade vi vår upplevelse. Båda två var överens om att tre veckor till sjöss inte är vår favoritsysselsättning! En vecka är okej, kanske vi kan sträcka oss ett par dagar till, men sedan räcker det. Det är alltså inte aktuellt att gå ut i Stilla havet, vilken vi nog redan tidigare kommit fram till. Vi tycker båda att passadvindssegling är väldigt härligt men det finns ju inga garantier för hur vädret utvecklar sig. Trots Starlink, som fungerade fantastiskt fint hela vägen över Atlanten, och Iridium Go, som vi verkligen inte är imponerade av, och därmed tillgång till Predictwind och andra vädertjänster, kunde vi inte styra hur mycket som helst åt fel håll för att få bättre väder. Vi nöjer oss med att få bära våra röda byxor, som bevis för att vi korsat Atlanten!