Azorerna - de centrala öarna del 1

Azorerna

Den portugisiska ögruppen Azorerna består av vulkaner som har rest sig ur Atlanten där de europeiska, afrikanska och amerikanska kontinentalplattorna möts. Portugiserna kom dit runt år 1430 och började befolka de obebodda öarna. Namnet kommer av att de första sjömännen trodde att de såg massor av duvhökar, açores, men det var i själva verket ormvråkar. 

Ögruppen ligger mellan USAs ostkust och fastlandsportugal, ca 1 450 km från Lissabon. Det är betydligt längre till Nordamerka, ca 4 000 km. På grund av det strategiska läget har Azorerna länge haft en viktig roll för sjöfarten. Knappt en kvarts miljon människor bor på de nio öarna. Religionen spelar en stor roll i deras liv och Divino Espírito Santo, Den Helige Ande, har ofta fått ett eget hus för tillbedjan i byar och städer, s k Impérios.

För de flesta är öarna kanske mest kända för det azoriska högtrycket, som dominerar det europeiska vädret.

Av de fem centrala öarna besökte vi alla utom den minsta ön, Graciosa. 

Azorernas flagga med en duvhök och nio stjärna, en för varje ö. 

                 

Det azoriska klimatet gör att det blommar året runt och vi fick se blommande hortensia i mängder. Palmer, plataner och drakblodsträd växer i de kustnära delarna men uppe i bergen påminner växtligheten mer om Alperna. 

Fajal

Horta - seglarmecka - Peters bar

Faial är den av de azoriska öarna som är mest känd bland seglare. Det är oftast Horta som är det första europiska stoppet för de som, liksom vi, seglar från Karibien till Europa. Hela hamnen är full av segelbåtstaggar. Det är kul att gå runt och leta efter vänner och bekantas taggar. Faial har varit Europas sista utpost i Atlanten på många olika sätt i historisk tid men i nutid är det nog mest ett sätt att förkorta seglingen västerifrån, som ibland kan vara tuff.

Ön är i storlek som mellan Hisingen och Tjörn. Det senaste vulkanutbrottet skedde 1958 och gjorde så småningom ön något större. Jordbävningar är vanligt förekommande men de flesta är så små att de inte märks.

Efter 27 dagar på Atlanten kom vi äntligen fram till Horta kl.13.30 azorisk sommartid 28 maj. Inbogserade av marineros, men ändå, efter 4 veckor till sjöss är det skönt att komma i hamn. Just i maj och juni är det väldigt trångt i Hortas marina eftersom det är då de flesta båtar seglar över Atlanten för att undvika den karibiska orkansäsongen. Väldigt många båtar fick ankra innanför de yttre pirarmarna men eftersom vi inte hade en fungerande motor fick vi av säkerhetsskäl inte ankra. Det gjorde absolut ingenting, att få en plats vid piren! Vi blev mottagna av seglarvänner och hamnade senare, som brukligt, på Peters bar. Efter en natts ostörd sömn var det måndag morgon och dags att uppsöka Mid Atlantic Yacht Service, MAYS, för att få ordning på vårt backslag.

Äntligen framme! Välkomstkommittén på piren.

Foton tagna av välkomstkommittén. Tack till Marie på Trivento!

Efter många om och men stod det äntligen klart att MAYS kunde fixa felet utan att behöva lyfta båten. Eftersom propelleraxeln behövde flyttas en bit, var det inte självklart att det skulle gå att ligga kvar i vattnet. Drygt sex veckor senare var drivskivan (svängningsdämparen som sitter mellan backslaget och motorn) utbytt och vi hade en fungerande motor. Det hade läckt in vatten i vårt lasarett (akterstuven), förmodligen när propelleraxeln drogs ut, så vi fick städat och rensat där på köpet. Det är aldrig gratis att anlita en kvalificerad yrkesman, inte heller på Azorerna, men vi kom undan något billigare än vi hade räknat med, dvs mycket billigare än vi hade befarat. Vi hade inte kunnat göra jobbet själva eftersom det krävdes lyftanordningar för att komma åt drivskivan och lossa den. Vi har en rejäl järnklump till motor!

Dagarna i Horta gick åt till att vänta på mekanikern, städa och röja i båten, träffa seglarvänner för en öl eller middag, båtunderhåll och utflykter. Vi var ett gäng svenskar som samlades på nationaldagen 6 juni i en park i Horta. Vädret var som en trist svensk sommardag, lite småkallt och småregnigt men vi livade upp stämningen med nationalsång, grillning och lekar. 

Horta. Hamnen och Peters bar, mötesplatsen för seglare där man kan byta sin flagga, ta en drink (gärna GT gjord på deras egen gin), äta en bit mat och umgås. 

Dagarna i Horta fylldes av utflykter, besök av montörer och en och annan öl i marinabaren med seglarvänner. Andante ligger tryggt förtöjd vid piren.

Månsken över piren när färjan är på väg in från Madalena, Pico.

En av utflykterna tog oss upp på Monte da Guia, strax söder om marinan. På utsidan finns Caldeira do Inferno, en stor vulkankrater, och på toppen ett kapell, Nossa Senhora da Guia. Utsikten över havet och över Horta är väldigt fin!

Utsikt över stranden Praia do Porto Pim med Horta i bakgrunden. Kapellet och vulkankratern. Sista bilden visar Praia do Porto Pims svarta lavastrand med Monte da Guia i bakgrunden. 

Vit kalla bland eldkronor på Monte da Guias sluttning.

Nationaldagsfirande 6 juni 2023 

Claes målar vår tag

Vår Andante tag. Inte helt enkelt att måla på den skrovliga betongen så vår första idé med schabloner och sprayfärg fick vi överge på inrådan av andra seglare. Som tur är har butikerna i Horta insett behovet av små färgburkar!

Vi trivdes bra i Horta men hann tyvärr inte se så mycket av ön. Turistbyrån var inte speciellt hjälpsam med information och pratade dålig engelska så vi lade ner turistandet och inriktade oss på att få ordning på båten istället. Vädret är väldigt nyckfullt på Azorerna och, som en anställd på MAYS uttryckte det, - "it's a shitty summer this year". Väderprognosen stämmer sällan och molnen fastnar på de höga bergen. Det innebär samtidigt att det är väldigt grönt och fint. Hur det azoriska högtrycket kan ge sådant väder har vi båda grubblat över!? Men det var skönt med lite svalka efter Karibien.

Pico

Vulkaner - vinodling - valfångstmuseum

Ilha do Pico är den näst största av de azoriska öarna och den domineras av Ponta do Pico, 2 351 m ö h, som även är Portugals högsta berg. Pico har sammanlagt 400 vulkaner. För drygt 300 år sedan, år 1720, inträffade det senaste utbrottet och lavan täcker numera stora ytor av ön. Där har man nu anlagt vinodlingar. 2004 blev Picos vingårdslandskap uppsatt på Unescos världsarvslista. Vinerna från Pico anses vara av hög kvalitet, vilket vi kan bekräfta utifrån de vi har smakat. 

Vi besökte Pico under en dag i juni tillsammans med Cathrine och Lars på Tindra. Det tar inte lång tid, ca 30 minuter, med färjan över sundet till Madalena. Där finns ingen marina men om man vill segla till Pico finns det en i Lajes på sydkusten. Vi hade en hyrbil under dagen och åkte utefter nordkusten, upp över bergen och ner till Lajes. 

Det speciella med vinodlingarna på Pico är de små plättarna där man odlar vindruvor. Eftersom jorden är full med lavastenar, dvs basaltstenar, var man tvungen att rensa jorden innan man kunde plantera vinrankorna. Av stenarna kom man på att bygga murar, curraletas, som skyddar plantorna från den salta vinden. Varje planta står omringad av lavastensmurar på upp till 1,5 meters höjd och det finns många av dem. Vilket hårt jobb det måste ha varit att rensa all sten och bygga upp murarna! 

På nordkusten finns ett område med lavaformationer i anslutning till vinfälten. Området heter Cachorro  och är en del av det skyddade området för Cultura da Vinha, vingårdslandskapet. 

Färjan över till Pico tog bara 30 minuter och sedan körde vi upp till Picos nordkust. Hortensiorna stod i full blom och vi hittade även festliga kaktusar. 

Vingårdslandskap på Picos nordkust.

Cachorro coastal centre är en del av det skyddade World Heritageområdet. Lavan från vulkanutbrott har bildat ett landskap med klippor och portaler i basalt.

Cachorro 

Nästa stopp var Lajido de Santa Luzia, en bit österut på nordkusten. Där fanns en utställning om vinodlingen inbyggd i en gammal vingård. Hela byn är som ett museum med de gamla husen och utrustning från när vinodlingen bedrevs småskaligt förr i tiden. 

Där fanns också en utställning om Picos geologiska historia. Förutom filmer och information om de 400 vulkanerna på ön och de stora vulkanutbrotten fick vi känna på naturens starka krafter. En simulator tog oss in i en vulkan, ner till jordens mittpunkt. Därefter fick vi låna VR-glasögon och ställa oss på en plattform som vibrerade som under en jordbävning. Läskigt och stundtals outhärdligt!

Lajido de Santa Luzia med sina lavastenshus.

Runt om i Lajido de Santa Luzia finns spår av gamla tiders vinodling.

 I vulkanens kärna och med jordbävningens vibrationer. Det var skönt att komma ut till den fridfulla lilla byn igen!

Naturen var helt annorlunda när vi började köra upp för backarna mot öns mitt. Utsikten mot São Jorge är hänförande! Allt är lummigt grönt och korna betar på Picos vackra sluttningarna. Lars rattade vår hyrbil säkert över öns höga mittrygg för att ta oss över till valfångstcentrat på sydkusten. Vi hittade en tom betesäng och hade picknick med vår medhavda matsäck. Klar Sound of Music-feeling med de böljande vackra fälten. Så vackert!

Utsikt över kullarna och kossorna, som måste ha de vackraste betesmarkerna på jorden. Cathrine och Lars med São Jorge i bakgrunden.

Vi plankade in i Bregottfabriken. Kossorna var inte plats så vi passade på.

Kan man hitta en vackrare plats för en picknick!

Lajes på Picos sydkust har historia som valfångsthamn, liksom många samhällen på de azoriska öarna. Vi besökte valfångstmuséet och där fick vi se en film om valfångst förr i tiden då de hade små båtar som i många fall var mindre än de kaskeloter som de fångade. En man stod alltid på vakt i en valutkik på land och kallade på besättningen när en val blev synlig. De sjösatte båten, rodde ut och harpunerade valen. Valen dog av ren utmattning under bogseringen. 1986 blev det förbjudet att fånga val och valfabriken blev då museum. Än idag finns valutkiksplatserna kvar men används numera för att spana på valar åt valsafaris för turister.

Lajes. På muséet finns replikas av gamla valfångstbåtar uppställda.

Valfångstmuséet är inrymt i de gamla lokalerna som användes vid valfångsten. Den gamla smedjan är en del av utställningen. Väldigt intressant!

Tillbaka till Horta

Det blev en väldigt intressant och trevlig dag på Pico med Cathrine och Lars. Nu närmade sig dagen för deras segling vidare bland Azorernas öar och vår hemresa till Göteborg. Vi hann med lite socialt umgänge mellan dagar av båtjobb och förberedelse för att lämna båten i nästan tre veckor.

Sista veckan i Horta innan hemresan. En fiskebåt kommer in i Hortas hamn. En drink vid Peters bar. Daniél från MAYS lyfter ut vårt backslag för reparation. Tindra lämnar Horta för att segla vidare till São Jorge. 

Vi hade redan i Karibien bokat en resa t&r Göteborg från Terceira och fick nu snällt sätta oss på färjan till Praia do Vitoria eftersom det inte gick att boka om till ett vettigt pris. Det blev totalt två övernattningar på Terceira eftersom färjan, som tar ca 7 timmar enkel väg, bara går två gånger i veckan. Vi hann se oss omkring i Praia och insåg att staden nog haft sin storhetstid. Den amerikanska flygbasen, som ligger nära Terceiras flygplats Lajes strax utanför Praia, har inte varit fullt bemannad på många år. Nu har man bestämt att skicka en massa folk dit igen och det kanske blir en ny blomstring för Praia. 

Praia de Vitoria

Äntligen var vi på väg hem för att träffa nära och kära, och framför allt våra tre små barnbarn! Claes sondotter Iris, 3 månader gammal, hade vi ännu inte träffat. Som vi längtat!