Tillbaka över Atlanten
Så var det då dags att sätta segel tillbaka mot Europa. Det var med blandade känslor vi lämnade Saint-Martin. Beslutet att återvända till Europa var taget. Förutom att vi nu har tre små barnbarn som vi knappast annars skulle få träffa under deras första år, fanns det andra skäl som vägde tungt.
Dags att koppla in vårt vindroder Sören igen.
Vi lämnade Marigot Bay, Saint-Martin måndag 1 maj klockan 11.00. Den första dagen forsade vi fram i halvvind och solsken. Varje dag tog vi en bild av trippmätaren vid 11-tiden och räknade ut hur långt vi hade gått och hur vi många sjömil vi hade kommit närmare vårt mål, Azorerna. Som måttstock satte vi fågelvägen Saint-Martin - Azorerna 2178 NM. Det betyder att vi ansåg oss vara halvvägs när det var 1089 NM kvar. Vår ambition var att klara 120 NM om dagen vilket innebär en snitthastighet på 5 knop och att vi skulle vara framme på Azorerna på drygt 18 dygn. Vi hade bestämt med Cathrine och Lars på Tindra att vi skulle segla tillsammans för att få lite sällskap och trygghet om något skulle hända.
Vecka 1
Vinden var inte så stabil som vi hade hoppats. När vi hade lämnat accelerationszonen mellan öarna, där vi hade 8 m/s, mojnade vinden. Som mest låg vinden på 4-6 m/s och då är inte Andante snabb! Hon behöver mer vind för att få fart, underriggad som hon är och 15 ton tung. Dag 2 hade vi uppe en gennaker för att få mer fart men vi hade ändå svårt att matcha Tindras fart och till slut hade hon försvunnit ur vårt synfält och på AIS. Dag 4 och 5 var det stiltje och vi körde motorn ett tag på låga varv för att spara på dieseln. Det var fint väder och varmt så vi kunde röra oss obehindrat på båten, laga mat och sova utan problem. Så småningom, dag 6, kom vi ikapp Tindra igen, som hade bromsat in. Det kändes skönt att se en annan båt, framför allt nattetid då man känner sig väldigt liten i mörkret. Dag 7 fick vi plötsligt vind upp till 8-9 m/s och vågorna reste sig snabbt. Det höll inte länge men det blev ändå en jobbig natt med vågor från fel håll. Det kom en hel del regn också och det kändes inte så mysigt längre. Dessutom hoppade den strulande kabeln i gensetet ur igen och behövde fixas.
Klockan 11, dag 8 var vi bara nere på 1638 NM av sträckan kvar. Vi hade kommit 540 sjömil närmare Azorerna på en vecka och vi hade seglat 650 sjömil för att nå dit. I de lätta vindarna var vi långt ifrån att avverka 120 sjömil/dygn. Under natten till lördagen passerade vi 7000 sjömil seglade sedan vi lämnade Långedrag 10,5 månader tidigare.
Dag 8 hade vi varit ute i en vecka. Trippmätaren glömde vi ställa om i St.Martin. De röda siffrorna visar därför korrekt antal nautiska mil seglade.
Den första veckan beslöt vi oss för att ändra på vårt vaktsystem. I början körde vi på som på vår förra överfart, tretimmarsvakter på dagen och sextimmars på natten där Claes tog 21-03 och Anna 03-09. Det funkade inte riktigt bra för någon av oss så vi ändrade passen till 18-24 för Anna och 00-06 för Claes. Vi var båda mycket nöjdare med de nattskiften. Under veckan hade Claes dessutom en fin måne som lyste under hela nattvakten. En sak man lär sig ute på havet är månens upp- och nergång samt olika faser. Det är väldigt stor skillnad att segla i en mångata mot när det igenmulet eller nymåne.
Dag 1
De första dagarna bjöd inte på mycket vind. Gennakern kom fram, vi hade fina dagar och vackra solnedgångar.
Bananplättar med färsk frukt är lättfixat i stiltje. Gennakern åkte upp igen och mörka moln syntes längre bort men vi styrde iväg från dem med hjälp av järngenuan (motorn).
Vecka 2
Under dag 8 hade vi en fin men avtagande vind under dagen och till slut ingen vind alls under natten. Vi gick mot norr för att undkomma ett stort stiltjebälte men lyckades inte så bra och fick starta motorn i några timmar dag 9. Vinden kom tillbaka och vi gjorde fart igen. Under dag 10 kunde vi ändra kurs och styrde rakt mot Azorerna. Tyvärr avtog vinden igen men vi lyckades få till några timmar med gennakern uppe innan det blev helt stilla.
Natten till dag 11 var jobbig och ingen av oss fick någon sömn. Vågorna kom från alla håll och det regnade. Vinden ökade upp mot 9 m/s och vi gjorde vårt bästa dygn dittills i fråga om seglad distans, 128 NM. Det fortsatte fram till lunch, dag 11, då vinden dog igen och vi så småningom startade motorn. På kvällen hade vi ösregn och kryss i svag vind. Vi fortsatte motorsegla under natten.
Vi har två autopiloter ombord på Andante. Dels Gunnar, som är stor och stark, och som sitter på hjärtstocken. Vi använder Gunnar ofta när inte vårt Hydrovane Sören är i tjänst. Eftersom Sören går på vindkraft och Gunnar på el är det Sören som är mest aktiv under överfarter. Men så har vi också en liten autopilot på ratten, Helmer. Han har inte fått vara med och leka alls under de stora oceanseglingarna. Kanske var det därför han gav sig till känna och började strula med ratten. Mitt i natten fick Claes montera bort Helmer och nu ligger han tryggt i förpiken. Skönt, eftersom man nu slipper fastna i hans spakar. En annan fördel är att vi nu kommer åt att låsa ratten när Sören jobbar, eftersom han har ett eget roder..
Dag 12 hade kallfronten dragit förbi och vi hade sol igen. Tyvärr ingen vind så vi fortsatte motorsegla. Vi fick två lugna och fina dagar med sol och rimlig sjö. Vi kunde segla nära Tindra återigen. Vi delade vårt internet och de delade med sig av en tonfisk som de hade fångat. På lördag kväll, dag 13, hördes plötsligt ett konstigt ljud från propellern och vi upptäckte att vi inte gjorde någon fart alls! Hade vi kanske tappat propellern? Motorn brummade som vanligt men både loggfart och gpsfart var 0. Det blev en natt på drift.
Nästa morgon var vi uppe tidigt. Claes dök ner under båten och konstaterade att propellern satt där den skulle och även snurrade när han rörde den. Alltså satt felet någon annanstans. Claes och Lars diskuterade vad som kunde ha hänt via VHF-radion och vi lyfte durken och kollade backslaget. Det fanns ingen olja i backslaget men däremot i länsgropen. Vi fyllde på med den lilla mängd växellådsolja vi hade ombord men det hjälpte inte. Nu fanns det inget mer att göra så länge vi var ute till havs. Vi funderade över hur vi skulle göra för att kunna ta oss till Azorerna med de dåliga vindförhållanden som vi hade. Då erbjöd sig Tindra att bogsera oss genom stiltjen. Så skönt att vara två båtar när man är mitt ute på Atlanten och råkar ut för ett haveri! När vi väl fått till alla tampar var klockan bara 9.30 och Atlanten visade sig från sin bästa sida, om man inte räknar med segelbar vind. I exakt ett dygn blev vi bogserade genom stiltjebältet och när klockan slagit 9.30 dag 15 hade vinden kommit tillbaka och vi kunde släppa vår lina till Tindra.
Efter två veckor på Atlanten hade vi seglat 1272 NM och hade fortfarande drygt hälften av sträckan kvar. Till skillnad från vår förra överfart såg vi nästan ingen sargassotång alls. Inte heller hade vi de flera meter höga dyningarna och vindvågor från annat håll, som orsakade en jobbig korssjö. Det var helt enkelt väldigt mycket mer behagligt jämfört med seglingen från Kap Verde till Västindien. Vi såg massvis med AIS-mål, sjöfåglar och portugisiska örlogsmän, vilket också skiljer sig från vår förra överfart.
Portugisiska örlogsmän ser ut som maneter men är en slags koloni av ett antal olika organismer med samma genetiska ursprung, zooider, som utför de fyra olika uppgifterna att flyta, fånga byten, äta och reproducera sig. De är besläktade med maneter och har upp till 50 m långa trådar. Deras gift är egentligen inte dödligt för en frisk människa men kan orsaka svåra smärtor och andra obehagliga symtom. De flyter omkring med en gasblåsa som ett litet segel över ytan och är ofta vackra med sina olika färger. Lite svåra att fånga på bild bara.
Fort går det inte! Bilden är från dag 14 då vi bogserades i ca 3 knops fart.
Dag 9 gick vi jämsides med Tindra ett tag, pratade och fotograferade varandra. På bilden under Andante syns en portugisisk örlogsman med ett segel med rosa kanter.
Vi fångar tonfisk 😉
Dag 14 började med ett tidigt bad för Claes. Atlanten var alldeles blå och stilla, med små tussar av sargassotång som flöt förbi. Mitt på förmiddagen fick vi över en tamp till Tindra som därefter bogserade oss i ett dygn genom stiltjen.
Vi får över en bogserlina till Tindra
Vecka 3
Dag 15 började med att vi vaggade fram bakom Tindra. Här följer ett utdrag från vår trackingsida på PredictWind där Claes skriver om dagen:
Under dagen ökade alltså vinden och under natten var det riktigt jobbigt med korssjö och sömnbrist, som ofta blir resultatet när man inte kan ligga still i sängen. Det blev trots allt vårt bästa dygn i fråga om seglad sträcka, 148 NM! Dag 16 fick vi först en lugn och stilla förmiddag men under eftermiddagen blåste det upp igen för att återigen mojna under kvällen. Så fortsatte veckan med ibland ingen vind, ibland upp till 7 m/s och stundtals en squall utan vind men med mycket regn. Oftast var det ganska bekvämt ombord med halvvind in för styrbords halsar, sol och behaglig temperatur. Dag 17 tog Claes itu med problemet att vi hörs dåligt via vår VHF-radio. Antennkabeln hade nog fått nog av fukten och korroderat. En omkoppling så att den går via AIS-antennen gjorde underverk och plötsligt kunde vi kommunicera med Tindra även om de var flera sjömil bort.
Dag 20 dog vinden helt under förmiddagen. Under eftermiddagen var det väldigt tunt och Tindra erbjöd oss bogsering. Vi hade avsiktligt gått in i stiltjebältet för att kunna ta så mycket höjd som möjligt med motor när vinden så småningom skulle återvända från nordost. Sent på lördag eftermiddag påbörjades bogseringen som skulle vara i tre dygn exakt innan vi släppte linan och kunde börja kryssa.
Tre veckor på Atlanten hade nu passerat. Vi hade avverkat 2032 sjömil och hade en god bit kvar. Eftersom den sista veckan skulle bli kryss, går det på förhand inte att säga hur långt det var kvar men fågelvägen var det ca 465.
Dygnsresultat avläst kl. 11.00 dag 22. Vi blev bogserade i ca 3 knop och vi hade kommit 68 sjömil närmare Azorerna på ett dygn.
Vecka 3, mitt ute på Atlanten. Vatten så långt man kan se. Segelbyten är en välkommen omväxling liksom att se lanternor vid horisonten.
Dags för bogsering och en portugisisk örlogsman lade sig mitt emellan våra båtar. Den syns mot Tindras vattenlinje på den första bilden. Man vill helst inte ha dess trådar på tamparna! Till slut fick vi till det men Lars kände av att det hade fastnat en del på tampen, när vi avslutade bogseringen.
Vecka 4
Vår sista vecka på Atlanten inleddes med val- och delfinbesök. Som vi väntat på det! Några stora plask vid horisonten men inte ens en fena i vattnet sedan vi seglade från Fuerteventura till Gran Canaria i höstas. Nu hade vi plötsligt en val, kanske en kaskelot, bara ett 20-tal meter från båten. Den försvann innan vi hade fått en bra bild. Vi hade också delfinbesök men vid bogsering gick vi bara i tre knop och då är vi inte så skojiga att leka med. Senare under veckan, när vi seglade i god fart, hade vi delfiner runt båten flera gånger om dagen.
Dag 22 rullade på. Vi kunde köra ett par tvättmaskiner och fylla vattentanken med hjälp av watermakern. Vi förde kassabok och jobbade med blogginlägg, man hinner göra mycket i platt vatten! Vi åkte ju bara med bakom Tindra så nu var det också dags att skicka över vårt bidrag, 4 fulla 20-litersdunkar med diesel. Vid midnatt blev vi uppropade av en pratglad fransman. Vi såg nog lite mysko ut med lanternorna. Han var väl ensam ombord på sin båt och när han väl förstod vilken typ av ekipage vi var, ville han inte sluta prata . Nästa dag såg vi ytterligare en val 100 m bakom båten. Den sprutade vatten några gånger men vi såg bara en bit av ryggen. Vi började närma oss Azorerna som är känt för att ha mycket liv i havet.
Dag 23 började vinden komma tillbaka och efter exakt 3 dygn på släp kunde vi släppa linan till Tindra och börja kryssa mot Horta. Nu började squallsen bli fler och jobbiga. Ibland innehöll de bara vind och utan regn syns de inte på radarn. Vi fick nöja oss med molnspaning och var glada över att månen var på väg mot full igen. Eftersom vi gick norrut märkte vi av att dagsljuset blev längre. Skönt!
Utdrag ur vår trackinglogg på PredictWind:
Dag 26 var dagens begivenhet när vi blev uppropade av ett stort tankfartyg. De undrade om vi såg dem på AIS men det gjorde vi inte. De måste ha haft fullt upp med att ropa upp alla båtar de mötte eftersom det är olagligt för stora fartyg att inte ha AIS. Som tur var såg vi dem visuellt efter ett tag.
Nu hade vi inte långt kvar. Vi hade fått besked om att ARC-båtarna, som korsade Atlanten från Sint Maarten via Bermuda, var på ingång till Horta. Det betydde att den redan överfulla marinan skulle få in ännu fler båtar de närmaste dagarna. Karin och Håkan på Elixir hade pratat med marinakontoret på Horta. De meddelade att eftersom vår motor inte fungerade fick vi inte ligga för ankar av säkerhetsskäl. Därför behövde vi bogseras in den sista biten till kajen.
När lördag morgon kom blev vågorna ännu jobbigare än de föregående dagarna och vinden ökade också, upp mot 10 m/s och under natten till söndagen blåste det mer än 15 m/s. Andante ångade på som ett tåg och vi gjorde runt 7-8 knop som mest förutom i byar då det ibland var mer. Tindra drog först iväg men kunde inte hålla samma höjd som vi. Våra båtar är som sagt olika och det här var Andantes väder. Hon klöv vågorna lugnt och stilla medan det tjöt om vinden runt omkring oss. Anna hade ett jobbigt möte med en stor segelbåt från Cayman Islands. Den kom ifatt oss akterifrån i över 10 knops fart och bestämde sig sent för att gå i lä om oss, på bara 200 meters avstånd! Den flög om oss med massor av lanternor på som en julgran och försvann i fjärran. Varför sker bara sådana omkörningar i mörker och hård vind, gärna regn också!?!
När den sista dagen grydde, söndag 28 maj och överfartens dag 28, såg vi äntligen land! Tindra låg nu långt i lä om oss men tyvärr vågade vi falla av ner till henne och därmed tappa höjd, för att sedan vara tvungna att kryssa i den hårda vinden utan att kunna hjälpa till med motorn. Horta ligger i ett sund på ön Faial och mitt emot ligger ön Pico. Vinden blåste rakt söderut i sundet och vi förväntade oss en del accelerationsvindar också.
Det blev en jobbig förmiddag i den hårda vinden. Anna höll i sig för glatta livet nere i salongen och de enda glädjeämnena var delfinerna som lekte utanför salongsfönstret. Fördelen med att ha en däcksalongsbåt är att man oftast ser lika bra inifrån som från sittbrunnen. Claes försökte bromsa båten som verkade vara lika pigg på att komma fram som vi var. Som tur var gick Sören, vårt vindroder, som en klocka och styrde med säker hand spikrakt mot mål. När vi äntligen nådde lä på sydsidan av Faial blev vinden buskig och svår att manövrera i. Ännu värre blev det när vi rundade Monte da Guia, den cirkelformade sydostudden av Faial, med sin vulkankrater Caldeira do Inferno. Vi kämpade med att ta oss upp i sundet mellan öarna Faial och Pico i karusellvinden samtidigt som vi skulle tajma de marineros som låg och väntade på oss i sin rib utanför pirarmarna.
Äntligen var vi framme! Det tog oss lite drygt 27 dagar att korsa Atlanten från väst till öst. Vid pirarmarna stod besättningarna från Yolo, Trivento och Elixir och viftade med den svenska flaggan för att välkomna oss. Tack för det, det kändes verkligen fint! En påse färskt bröd och frukt blev pricken över i:et och så fort vi knutit fast båten fick vi njuta av en god frukost mer än 7,5 timmar efter vi gått upp. Det hade inte funnits tid till det under förmiddagen. Så härligt att vara framme! Ett par timmar senare kom Tindra och de hade turen att också få plats i hamnen. De båtar som kom in senare fick ankra, såvida de inte var ARC-deltagare. Ett oväder var i antågande och till slut var det ett 90-tal båtar ankrade! Efter en liten tupplur gick vi upp ett stort gäng till Peters bar och skålade med g&t i glasen. Nu vara det dags att röja i båten, kontakta Mid Atlantic Yacht Service, MAYS, för att få ordning på backslaget och upptäcka Horta och ön Faial.
Valen syns knappt men vi såg den! Under tre dagar vaggade vi fram efter Tindra i stiltjen. När vinden kom tillbaka växlade vädret mellan grå himmel med stora åskmoln och blå himmel med sol. Mestadels var det grått.
Med en ingenjör och en mattelärare ombord blir det lite siffernörderi. Dag 26 hade vi seglat lika många sjömil som Mount Everest är högt i meter. Som sagt, vi var uttråkade. Vi närmar oss land i mer kläder än vi har haft på oss på ett halvår. Molnen sprack upp och vi fick äntligen se de vackra azoriska kullarna.
Vi fick ingen bra bild av välkomstkommittén men de är där 😀. Senare gick vi upp till Peters bar och skålade i g&t och åt middag.
Nästa inlägg kommer att handla om våra äventyr på Azorerna.
Tusen tack till Cathrine och Lars på Tindra som höll oss sällskap, väntade in oss och i fyra dagar bogserade oss över Atlanten!
Kommentarer
Skicka en kommentar