Azorerna - de centrala öarna del 2

Tre veckor i Sverige var precis vad vi behövde. Framför allt åkte vi hem för att få träffa våra familjer och vänner och då, kanske lite extra mycket, våra barnbarn! Så mysigt! 

Andante blev omhändertagen av MAYS, Mid Atlantic Yacht Service, och när vi var tillbaka i Horta återstod det bara att få allt färdigt för nästa etapp. Det tog drygt en vecka med mycket regn innan vi kunde segla vidare men den tiden behövdes för gammalt och nytt båtfix.

          

Utsikt över Pico från vår plats i Horta  hamn. Andantes tag på muren.

Sommarsemester i Sverige 2023

São Jorge 

Ost - fajãs - vandringsleder 

Velas, São Jorge, med Pico i bakgrunden.

São Jorge består av en lång bergsrygg, 56 km lång och 8 km bred, med en högsta topp strax över 1 000 m ö h. Det bor drygt 8 000 personer på ön och som jämförelse är ön hälften så lång och hälften så bred som Öland men med bara en tredjedel så stor befolkning. I en romantisk version sägs namnet härstamma från St. Göran (São Jorge på portugisiska) och draken eftersom ön, för de som kom hit på 1400-talet, påminner till formen om en liggande drake. 

Vacker stenläggning på torget i Velas. I fontänen strax ovanför finns en drake. Den drakformade ön och en av alla tusentals hortensiabuskar som finns där.

På ön finns fler än 40 fajãs, små, flacka och kustnära platåer som bildats av lava eller jordskred. På grund av det mikroklimat som finns där är de vanligtvis uppodlade och bebyggda. Ofta finns också någon typ av naturlig saltvattenbassäng med fin badplats. Hamnar finns det få, oftast bara en betongkaj med begränsad plats för färjan eller några få fiskebåtar. Den enda marinan ligger i Velas och utanför går det att ankra. Övriga kusten består av höga dramatiska klippor som stupar brant ner i havet. 

Efter en segling på fyra timmar, eller snarare motorgång rakt mot vinden, anlände vi till Velas på São Jorge från Horta. Velas marina är liten, speciellt i jämförelse med Hortas, men hamnkaptenen är väldigt hjälpsam. Vill man ha lugn och ro är det här ett perfekt ställe, undantaget några högljudda liror som håller igång under nätterna. Först trodde vi att det var hamnens anka (det lät nästan så) men så var det inte. Några engelsmän kände igen ljudet och berättade att det var en fågel som på engelska heter shearwater, på portugisiska cagarra. När de häckar har de ett väldigt speciell läte, som ett grodliknande kråkkraxande. Det engelska namnet kommer av att de flyger nära vattenytan med stela vingar, "skär vattnet".

Velas egen yogi, här i krigarposition, som vi först gav skulden för oljudet nattetid. Lirorna är nattaktiva (jotack!) så på dem har vi inga foton.

Velas är en liten, sömnig men gullig stad med en pytteliten marina och en väldigt trevlig hamnkapten. Dessutom de mest välskötta och välfungerande toaletter och duschar av alla vi såg på marinorna på Azorerna. De får högsta betyg av oss!

Vi gick runt i Velas en hel del. Det är en gullig liten stad med en fin strandpromenad. En dag åkte vi upp till ostfabriken och var med på en rundtur. De får in cirka 41 000 liter mjölk varje dag för osttillverkning. Ost tillverkas även på två andra ställen på ön men fabriken i Beiras är störst. Hälften av osten exporteras till länder över hela världen. Vi fick se vilket omfattande hantverk det är och smakade på ostar som lagrats i upp till 30 månader. Med svenska mått mätt är den lagrade osten helt ok men vi svenskar äter ju mest hårdost i världen och är lite kräsna med andra länders ostar, kanske med undantag för vissa italienska och franska sorter samt engelsk cheddar.

Vi beslöt oss för att promenera tillbaka till Velas och fick en fin vandring i nerförsbacke på nästan 4 km. Tyvärr är Annas höft inte bra just nu och därför blir det inga längre vandringar på ett tag. São Jorge har annars väldigt fina vandringsleder på ön. 

Promenad i Velas, bl a på Valfångarnas gata. Överallt på Azorerna har man haft valfångst som del av sysselsättningen. Velas kommunala bibliotek har en fantastisk utsikt mot Pico.

 Det fina lilla kapellet ligger väldigt vackert på kullen ovanför Velas. En blommande hibiskus. På affischen står det Velas, osthuvudstaden, liksom vi såg på skyltar över hela staden. De är väldigt stolta över sin ost! Claes vid kyrkan på torget.

Roddbåtar och väldigt smala trottoarer. Bara en månad tidigare hade man invigt stora kakelutsmyckningar med São Jorges historia i Velas.

På ostfabriken i Beiras. Inte den mest klädsamma utstyrseln för att gå in i fabriken men det var väldigt intressant! Vi fick se hela processen och väldigt mycket ost men tyvärr fick vi inte fotografera där inne.

Utanför ostfabriken betade korna på de vackra kullarna. Ett av alla husen vi vandrade förbi, på väg tillbaka till Velas, byggt av basaltstenar som finns överallt på öarna. Blommande fänkål.

Beiras 

På väg tillbaka till Velas. Vi stannade på en rastplats med en fantastisk utsikt över havet och Velas fina sportanläggning.

På Turistbyrån i Velas var det rakt motsatt intryck mot i Horta. Kvinnan som vi pratade med kunde uttrycka sig väl på engelska och var väldigt hjälpsam. Hon skrev ner en massa bra info på vår karta och gav oss en lista på taxichaufförer och vilka sightseeingturer de erbjuder till fasta priser. Hon prickade för de som pratar engelska och på det viset kom vi i kontakt med Zeìla. Vi insåg att det var billigare än att ta en busstur.

Zeìla gav oss en fin tur över ön. Väderprognosen hade lovat sol men så blev det inte förrän på slutet och då lade hon till lite tid på turen för att vi skulle få se den vackra utsikten på nordspetsen av ön. Vi stannade också till vid hennes hus för hon ville ge oss något. Det visade sig vara 14 pinfärska ägg från hennes hönor samt gurka och zucchini! Vilken härlig och generös människa! Hennes berättelser om ön bär vi med oss, bland annat om hur bönderna, hon är dotter till en bonde på ön, låter hortensior växa som avgränsning mellan betesfälten för att lura korna att det är en mur.

På rundturen med Zeìla fick vi bland annat se fajãs, vackert blommande buskar med eldkronor, Igreja de Santa Bárbara och de fina väderkvarnarna vid Urzelina. 

I Calheta hamnade vi i en gammal tonfisksfabrik, ombyggd till museum. Där fanns en utställning om hur man skötte sin hygien förr i tiden. Något otippat men kul!

Vy över marinan i Velas från toppen av de höga, omgivande klipporna. Zeìla guidade oss och berättade en massa om sin vackra ö. Vid Pico da Velha hängde molnen över klipporna men solen sken på kusten.

Dagen för rundturen fick bli vår sista dag på São Jorge. Nästa dag var det dags för överseglingen till Terceira.

Terceira

Angra do Heroísmo - vulkanbesök - kyrkor

Terceira var den tredje (därav namnet) ön som portugiserna upptäckte i den azoriska ögruppen på 1400-talet. Andra folkslag har varit där tidigare, kanske t o m vikingarna, men det är först med portugiserna som den azoriska historien skrivs. Det är den näst största ön och har drygt 50 000 invånare. Terceira är uppdelad i två delar med städerna Angra do Heroísmo respektive Praia do Vitoria som centrala orter. Där finns också en amerikansk flygbas, Lajes fields, som ligger strax utanför Praia do Vitoria, nära Terceiras flygplats Lajes. Den har gått på sparlåga länge men är nu på väg att bemannas igen.

På nyårsnatten 1980 drabbades Terceira och några av de övriga centrala öarna av en massiv jordbävning som mätte 7,2 på Richterskalan. Terceira hade 61 dödsoffer, över 400 skadade och 20 000 personer blev hemlösa. 1500-talsstaden Angra drabbades hårt men byggdes upp på bara tre år och blev då klassad av UNESCO som en World Heritage Site på grund av stadens arkitektur, gatulayout och betydelse för den portugisiska historien.

Detta blev vårt tredje besök på Terceira. De två tidigare var i och för sig bara en övernattning vardera men lite tid till att utforska Praia do Vitoria, som ligger väldigt nära flygplatsen. Nu var vi nyfikna på Angra do Heroísmo. Det tog oss 12 timmar i väldigt svaga vindar och härligt sommarväder att ta oss till Angra. Väl där ankrade vi i den skyddade bukten vid marinan och tog några dagars vila. Så mysigt! Efter ett tag blev vi sugna på att utforska ön och fick plats i marinan. Dessvärre knäckte vi peket i samband med upptagning av ankaret, då svirveln inte gjorde sitt jobb. Vi har ett peke i massiv teak och nu blir det ett av våra vinterjobb att antingen reparera eller byta ut peket. Men nu var det dags att boka en tur runt ön. 

Seglingen till Terceira tog hela dagen men vad gör det när vädret är så fint! Vi ankrade i skydd av den stora klippan vid infarten till Angra.

Foton från området runt hamnen. Andante för ankar nedanför Monte Brasil. Den blå kyrkan heter Igreja de Misericórdia och har även använts som sjukhus.

Vi hittade en rundtur som gick till de platser vi hade tänkt besöka men vi tog även några rundor i Angra och tittade på alla fina hus som definierar staden som en 1500-talsstad. På vardera sidor om bukten finns fortifikationer som fortfarande är militärt område och därför är det mest utifrån som man kan se dem. Henrik Sjöfararen och Vasco da Gama är tillsammans med flertalet kungar, en del av Angras månghundraåriga historia som Azorernas äldsta stad. Många resor västerut, bland annat till det förr portugisiska Brasilien, var beroende av ett stopp på vägen och då var Angra en bra hamn.

På rundtur. Annas växte upp med pappas historier om Vasco da Gama. Nu var det kul att få träffa honom i egen hög person😊. Utsikt över Praia da Vitoria och statyn över Praias skyddshelgon Maria. Vi fick även smaka några, för ön, typiska rätter när vi åt lunch. 

Utsikt över ön från Serra do Cume viewpoint, 545 m över calderan där man ser spår av Cinco Picos, fem vulkaner som påverkat landskapet. Därefter ostprovning på en ostfabrik.

Utsikt över Angra från toppen av Monte Brasil-parken med det höga monumentet. Ilhéu das Cabras är en caldera efter en vulkan. Idag är de obebodda och en häckningsplats för fåglar. 

En häftig upplevelse, minst sagt, att gå ner i en vulkan! Mäktigt och fuktigt! Gruta do Algar do Carvão är 100 m djup och formades för 2 000 år sedan vid ett vulkanutbrott.

Fumas do Enxofre, med Terceiras högsta berg Santa Bárbara i bakgrunden, är en del av Azores Protected Areas Network. Det är ett område med vulkanisk fumarol, dvs där heta gaser och vattenånga pyser ur små sprickor i marken. Därefter åkte vi upp till Biscoitos på nordkusten. Där finns en stor badplats bland lavaformationerna.

Duque da Terceira Garden ligger inklämd mellan gatorna i Angra. Där finns ett litet bibliotek. Det är en vacker liten trädgård på vägen upp till Obelisco do Alto da Memória.

Obelisken rest till minne av kung Pedro IV, som också var kung över Brasilien. Utsikten över Angra är fantastisk. Vi gick tillbaka ner, förbi franciskanerklostret som har en medeltida vattenledning som rinner igenom byggnaden.

 

Angra do Heroísmo Museum, sammanbyggt med franciskanerklostret, är en fantastisk upplevelse med utställningar från dåtid och nutid. Via museet kommer man in i klosterkyrkan där Vasco da Gamas äldre bror Paolo, även han upptäcktsresande, ligger begravd. Paolo dog av sjukdom 1499, 34 år gammal. I klostret fanns en samling konstverk med religösa motiv. Muséet hade även en tillfällig konstutställning med Luís Geraldes verk.

Capitães Generais Palace är ett gammalt jesuitcollege som byggts om till ett palats och idag är regeringens officiella byggnad i Angra. Vi gick en guidad tur där och fick se de fantastiska salongerna. Tyvärr får man inte fotografera. Angra har flera vackra kyrkor och vi besökte de flesta. Överdådiga och med många fantastiskt utsmyckade helgonaltare.

Efter en sista dag i Angra, med besök i kyrkor och katedraler, avslutade vi med lite social samvaro med andra seglare. Staden är verkligen värd att besöka!

Under sommarhalvåret är en typ av tjurrusning (bullfights on a rope) en av de mer utmärkande eventen på ön. När vi gick runt i Angra stötte vi hela tiden på bilar som åkte runt och gjorde reklam för bullfights. På vår rundtur passerade vi en tjurvisning och vår guide förklarade hur det går till. By efter by förbereder genom att ta sig till en inhägnad där man väljer ut vilka tjurar som ska medverka. Därefter smyckar man sina bilar med blommor och kör i procession till byn där tjurarna kopplas med rep och släpps lösa på gatorna. Självklart är det ett mandomsprov att slänga sig framför tjuren och retas! Tjurarna behandlas väl, enligt guiden, och tas omhand efteråt. De får återhämta sig i en hage under en veterinärs omsorg men vi valde ändå att inte åka och titta på. Hela grejen känns lite tveksam ur tjurarna perspektiv.

Den första augusti lämnade vi Angra för att nattsegla till São Miguel tillsammans med en tysk båt som vi hade lärt känna. Till vår hjälp hade vi supermånen son lyste som en gigantisk lampa större delen av natten. Vi visste att vi skulle möta en massa seglare som deltog i en kappsegling på Azorerna.  Det gjorde vi också, men bara på Annas vakt. Värst var en stor båt utan AIS som plötsligt bara kom rakt mot oss, svår att se i månens ljus. Anna fick väja hastigt och alla som gjort en sådan manöver på natten, vet att det är lätt att tappa bäringen. Claes vakt var mindre dramatisk och på morgonen kunde vi angöra São Miguels kust.

Supermånen lyste över oss under vår nattsegling.