Azorerna - São Miguel

São Miguel blev vår sista anhalt innan vi återvände till fastlandet. Det är en vacker, grön ö med mycket att se och uppleva. Som de övriga öarna är São Miguel formad av vulkaner och det finns fortfarande en hel del vulkanisk aktivitet, främst heta källor och fumaroler. 

På São Miguel, som är den största azoriska ön, bor hälften av ögruppens ca en kvarts miljon invånare. Ponta Delgada är den största staden och anses vara huvudstad även om de sysslorna delas med Angra de Heroísmo på Terceira och Horta på Faial. Eftersom Azorerna är en autonom portugisisk region har man en egen president. 

Inloppet till Ponta Delgadas hamn och marinor.

                        

São Miguel är en av de två östliga öarna. Den andra ön heter Santa Maria och det var den ön portugiserna först upptäckte. 

São Miguel 

Ponta Delgadas stadsport skymtar bakom blomsterståndet.

Vi kom fram till Ponta Delgada, PDL, tidigt på morgonen, onsdagen 2 augusti. Efter lite trixande fick vi en väldigt bra plats, dock inte där hamnkaptenen ville att vi skulle ligga. Men vi fick stanna kvar på platsen, trots missförståndet, och tur var väl det för marinan är väldigt utsatt för vind och vågor.  Marinan skulle behöva en del förbättringar, framför allt var vi inte imponerade av duscharna och toaletterna. Bara kallvatten, utom i en dusch vardera på herr- och damsidan och ganska sunkigt. Vi skulle bli liggande i PDL i drygt en vecka för att invänta vår besättning för överfarten, Claes bror Patrik. Dessutom ville vi hinna se oss omkring på ön och förbereda för överseglingen till fastlandet. Våra tyska vänner Andrea och Olaf, som vi hade träffat redan i Velas och seglat samtidigt med från Terceira, planerade att gå till Santa Maria och vi hade lösa planer på att göra detsamma. Men så blev det inte, främst på grund av tidsbrist och att man inte är säker på att få en plats i marinan där. 

Några dagar efter att vi anlänt var det dags för festival, PDL White Ocean. Det är en sekulär sommarfest och den firas på gatorna i Ponta Delgada den första lördagen i augusti. Alla människor, vi med, var klädda i vitt som skummet på havets vågor och för att hylla den ljusa sommaren. Över och på gator och torg fanns dekorationer föreställande valar, sköldpaddor, maneter m m i vitt och blått. Musik spelades överallt och speciella menyer med havstema fanns på restaurangerna. Väldigt kul att ha fått uppleva!

PDL White Ocean. Gatorna var fulla med folk till sent på natten och musik spelades i alla gathörn. Tidigt nästa morgon fanns inte ett spår av alla människor, bara de vackra dekorationerna, men inget skräp. På Azorerna vet man hur man gör!

Vi hann med en del sightseeing på ön också. Innan Patrik anlände tog vi en guidad tur på den nordvästra delen av ön. Vi åkte upp i bergen till Sete Cidades, en caldeira som formades för 36 000 år sedan och har en omkrets på ca 12 km. I caldeiran finns tvillingsjöarna Lagoa Azul och Lagoa Verde, 260 meter över havsnivå och den största färskvattensreservoaren på Azorerna. Enligt legenden har sjöarna fått sina namn efter en olycklig kärlek mellan en grönögd prinsessa och en blåögd bonde. De träffades en sista gång och grät över sin förlorade kärlek. Av tårarna bildades de olikfärgade sjöarna. Sanningen är att den gröna sjön är grundare och bevuxen med alger, därav färgen. Tyvärr har den blå sjön börjat bli grön av samma anledning och man har flera gånger försökt att motverka detta genom muddring. 

Legenden bakom namnet Sete Cidades är också intressant. När morerna kom till Portugal för drygt tusen år sedan, flydde sju biskopar de muslimska erövrarna. Biskoparna tog sig till Azorerna och byggde upp sju städer, Sete Cidades, med var sitt stift. Det är en blandning av folktro och att det funnits sju vulkanerna på platsen, som i själva verket skapat namnet. Vackert är det, i vilket fall. 

De gamla akvedukterna som byggdes av de första invånarna är gjorda så som portugiserna lärde sig av romarna. Lagoa das Sete Cidades visade ingen större skillnad i färg när vi var där. Enligt vår guide blir den blå sjön mer och mer grön.

Från den lilla byn i caldeiran kan man promenera runt i de vackra omgivningarna. Vi tittade in i den lilla kyrkan som var smyckad för bröllop. Allén utanför är väldigt ståtlig.

Vår guide visade oss tunneln som fungerar som en nivåreglering av sjöarna och leder ut vattnet i havet. Området hade innan tunneln byggdes stora problem med översvämningar.

Farol da Ferraria på São Miguels västspets ledde oss med sitt ljus när vi nattseglade till PDL.

Måndagen 6 augusti kom Patrik från Sverige. Han har seglat med oss tidigare och nu skulle han få bli vår första crew member under en översegling. Spännande! Men först lite mer sightseeing och båtfix.

Vi hyrde en bil och tog oss till byn Furnas. Den ligger i en, just det, caldeira och där finns en mängd fumaroler och heta källor. Vi kom dit en strålande vacker morgon, just innan det blivit supervarmt. 

Bröderna Engelin i Furnas. Överallt släpper marken ut vattenånga ur underjorden och på vissa ställen kokar det.

Furnas

Rökpelarna från Furnas syns på långt håll. Lagoa das Furnas. Utsikten åt alla håll är väldigt vacker!

På Azorerna umgås man gärna ute och det finns fina grillplatser överallt. Den här, vid Miradouro dos Barreiros, ligger på nordkusten, nära teplantagen. Inte fel med den utsikten när man grillar!

En rundtur på tefabriken hann vi med.

Claes älskar te!

På São Miguel har man odlat ananas i växthus sedan 1850. Vi besökte odlingen och förstod varför priset är så högt, det tar tid! På caféet kan man köpa en massa ananasrelaterade godsaker.

Efter att alla andra förberedelser var avklarade återstod bara en sak, att utrusta båten för strid vid eventuella späckhuggarattacker. Vi hade plockat fram vårt lager av handbloss i sittbrunnen men vi ville också ha en hink med sand, redo att slänga i för att störa späckhuggarnas sonar. Det är en taktik som tydligen fungerat för många, enligt den Telegramgrupp vi följer.

För att få tag i sand letade vi på Google Maps efter närmaste sandstrand. Den låg cirka 4 km från hamnen. Claes och Patrik gick upp till busshållplatsen och tog den första bussen åt rätt håll. Strax innan de kom fram till den tänkta stranden, stannade bussen vid en annan liten strand. Raskt hoppade killarna av bussen och gick ner till stranden. Den var tom förutom en uttråkad badvakt. Patrik började att klä av sig som för att bada, och badvakten återgick till sitt spel på telefonen. Under tiden hade Claes kilat runt bakom en trappa, där han inte syntes från badvakten. Snabbt fram med hinken och fyllde den med sand. Sedan lade de den i en IKEA-kasse som kamouflage. Det hela tog mindre än en minut, så Patrik fick snabbt dra på sig skjortan igen, utan bad, och så kutade de upp till busshållplatsen. Återigen hade de tur och slapp vänta på bussen. De var tillbaka på båten cirka 40 minuter efter att de hade stuckit iväg. Anna blev väldigt överraskad, och lite imponerad, av att uppdraget hade gått så fort och så bra.

Lyckat uppdrag!

Torsdagen den 10 augusti kl. 14.30 var vi klara och väderfönstret lovade segelbara vindar hela vägen till Algarve! Hur det blev skriver vi om i nästa avsnitt.

  Hejdå Azorerna, vi kommer gärna tillbaka!