Översegling till portugisiska fastlandet

Vår sista översegling, i alla fall på ett tag. Den här gången, för första gången, med besättning. Patrik, Claes bror, hade kommit ner till Ponta Delgada för att mönstra på. Planen var att Claes och Patrik skulle ta var sin vakt och Anna skulle bli vaktfri kock, med möjlighet att hoppa in när det behövdes. Det visade sig vara ett bra upplägg.

Vind i seglen och i Portugals gästflagga.

Vi valde att gå mot Cabo de São Vicente, dvs fastlandsportugals och Europas sydvästra udde. Från São Miguel blir kursen nästan rakt österut. Vårt mål var satt till Portimão och rhumbline, det vill säga fågelvägen, dit är 830 NM från Ponta Delgada. Lustigt nog visade det sig att vi hamnade i Lagos istället, vilket var tvärtom emot när vi ett år tidigare gick mot Lagos och hamnade i Portimão. Väderprognosen såg bra ut med slör och akterliga vindar runt 8 m/s för den närmaste veckan. 

      

Nu skulle vi på segla tillbaka till späckhuggarvatten. Det var framför allt den sista biten in mot kusten som vi var oroliga för. Vi hade förberett oss med informationskanaler, nu på Telegram istället för  WhatsApp som gällde förra året. I sittbrunnen stod en hink med sand och en behållare med nödbloss. Vi hade en plan för hur vi skulle agera om något hände. Det verkade finnas flera olika hot spots för späckhuggarna, bl a Algarvekusten och Barbate-området, men att de var på väg norrut. 

Dag 1

Regner öste ner i Ponta Delgada och vi beslöt oss för att vänta tills det klarnade upp. Det är ju så det fungerar på Azorerna, gillar man inte vädret så väntar man bara ett tag eftersom det alltid ändrar sig. Vi kom iväg kl.14.30, torsdag 10 augusti, i uppklarnande väder. 

Det var den första dagen på länge som vi kunde koppla av och ta det lugnt. Inte mycket hände och det var skönt efter en intensiv vecka med sightseeingturer, förberedelser och båtvård. Dessvärre stämde inte väderprognosen, vinden kom rakt framifrån och vi fick sätta igång motorn för att komma framåt i de svaga vindarna. 

Vaktsystemet innebar att Patrik hade vakt 20.00 - 02.00 och Claes 02.00 - 08.00. Däremellan var det lite flytande. Den som behövde sova gjorde det och Anna hoppade in om det körde ihop sig med sömnen. Mycket av maten var förberedd sedan innan men lite pyssel är det alltid ändå. Frukost, lunch, fika och middag serverades plus snacks till nattvakten. Första dagen åt vi en sen lunch bestående av korv och bröd. Korven, Tulips, kom från de sista burkarna som vi hade kvar från Las Palmas men nu var det lagret slut. Till middag blev det pasta med köttfärssås. 

Patrik och Claes med sanden de lånade på São Miguel. Vi lämnade den vackra ön och plötsligt började tiden gå långsamt och stilla igen. Patrik och Claes undersöker den gamla drivskivan som gav upp på vägen från Karibien till Azorerna. 

Dag 2

Det första dygnet avlöpte utan några större händelser. Ingen vidare fart heller, vi hade bara avverkat 100 NM. Tyvärr kom inte den utlovade vinden och vi hade gått för motor hela natten. 

Framåt eftermiddagen kunde vi äntligen segla i 7-8m/s men inte slör som utlovat utan dikt bidevind, dvs nästan rakt framifrån. Dessutom var sjön skvalpig. Väderprognosen lovade bättre vindvinklar framåt kvällen så vi hoppades på det. 

Till lunch blev det soppa, Varma Koppen, och Quesadillas och till middag blev det pizza. 

Dag 3

Natten blev jobbig med mycket sjö och dikt bidevind i 8-10 m/s. Månen var var i avtagande och lyste knappt alls på natten. Det var molnigt och väldigt svart på havet när inga stjärnor lyste. Ingen av oss sov så mycket men när dagen grydde började vinden att mojna och därmed lade sig sjön alltmer. Vi hade tagit oss ytterligare 107 NM, vilket vi naturligtvis inte var så nöjda med. Vår förhoppning var att åtminstone kunna avverka 120 NM om dagen, dvs 5 knops fart. Vi hade nu 630 NM kvar och det innebar mer än 5 dagar kvar. Med motorn igång vill vi inte köra så fort och då återstod bara att vi skulle få bra vindar. 

Solen tittade fram och vi hade en riktigt behaglig dag. Dessvärre mojnade det mer och mer och innan första nattvakten var vi tvungna att starta motorn igen. Vi åt i alla fall gott. Till lunch blev det bananplättar med melon, en favorit, och middagen bestod av fiskpinneburgare med hemgjord remouladsås, en annan favorit när vi seglar. 

Dag 4

Det blev en fin, stjärnklar natt. Det enda som hände var att vi fick ett möte med en båt utan AIS. Patrik upptäckte den och styrde undan.

Det är synd att det fortfarande finns båtar som väljer att segla så långt ut från kusten utan AIS men det är än så länge bara stora fartyg som är skyldiga att ha en sådan installerad. Med AIS kan man sätta ett larm som tjuter om ett annat AIS-mål närmar sig. Man får även beräknad tid och avstånd till kontakt. Det är en av de säkerhetsanordningar som vi uppskattar, att synas och att se andra till sjöss. 

Vi hade en härlig dag med sol och stilla hav. Motorn var igång och det senaste dygnet hade vi bara avverkat 97 NM, men man kan inte få allt. Till lunch blev det Varma Koppen med Quesadillas och till middag kikärtsgryta med couscous. Glass till efterrätt!

        

Ett alldeles stilla hav, då är det dags för dusch på akterdäck och skönt häng i sittbrunnen!

Dag 5

Patriks nattvakter var lite speciella, det hände alltid något vid 23-tiden. Den här natten var det ett pärlband med satelliter som sköts upp, förmodligen Starlink. Han hann inte ens räkna, så många var de. Härligt med klar natthimmel!

Den femte dagen fortsatte med motorsegling i låg hastighet. Den utlovade vinden lyste fortfarande med sin frånvaro. Vi hade gjort 122 NM under dygnet, dvs 5 knops fart. Nu var vi halvvägs och eftersom vi motorseglat större delen av tiden hade vi hållit oss nära rhumbline och hade 424 NM kvar. 

Måltiderna blir viktiga ute på havet. Dagens lunch var Cowboymat, dvs rostat bröd med stekt ägg och Heinz vita bönor i tomatsås. Till middag åt vi Chicken Tikka med ris.

Halvvägs! Dagarna rullar på och vi ser fartyg passera vi horisonten. 

Dag 6 

Dagens distans 128 NM. Fortfarande motorsegling, trots utlovad vind. Det blåste bara 3-4 m/s och för Andante, som går som bäst i hårt väder, fungerade det inte. Men vi hoppades fortfarande att vi skulle få segla den sista biten. 

Det blev en skön och behaglig dag med ca 23 grader i luften. Till lunch åt vi bananplättar med konserverad frukt och till middag blev det dumplings.

Dag 7

Utdrag från Claes inlägg på vår tracking i PredictWind:

Under det senaste dygnet hade vi seglat 130 NM, vilket är ett föga imponerade rekord för överseglingen. 

Havet kryllade av stora fartyg nu och det var bara till att kryssa sig fram mellan dem. När de är utanför farlederna ska de väja för seglande båt men man vet ju aldrig vem som står på bryggan.

Dag 8

Den sista natten och dagen var vi så fokuserade på att vi snart var framme att vi knappt tänkte på något annat. Ingen var speciellt hungrig så kocken fick ingå i spaningsgruppen för späckhuggare. 

På morgonen närmade vi oss den stora TSSen, dvs Traffic Separation Scheme som är de stor fartygets designerade farled. Där får vi inte vara längre tid än det tar att passera vinkelrätt farleden. Det är inte långtifrån att man känner sig som en hare som ska korsa en motorväg! Så fort man har gått klart för ett fartyg, dyker nästa upp eftersom de har så hög fart. Vi lyckades krångla oss över den 26 NM breda TSSn och där väntade en av späckhuggarnas Hot Spots! Som tur var hade vi vackert väder och de vind- och vågförhållanden som kunde anses vara optimala. Andante flög fram i över 7 knop för att snabbt ta oss ur skottlinjen men vi såg inte så mycket som en fena! Det enda havsliv vi såg under hela överfarten var delfiner, mareld samt en flygfisk och en liten bläckfisk som båda mött sitt öde på vårt däck.

Äntligen såg vi Cabo de São Vicente igen! Det hade tagit oss 9 månader och 12 dagar att korsa vårt eget spår över Atlanten.

Jagade över TSSen för att därefter sitta på vakt för att undgå späckhuggarna, en svettig förmiddag! Så skönt att se São Vicente-fyren på klippan.

17 september kl.14.30 korsade vi vårt gamla spår utanför Cabo de São Vicente och hade fullborda ett varv på Atlanten!

Nu kunde vi andas ut och ta oss fram, tätt intill land, mot vårt mål. Då kom vinden som vi inte hade räknat med! Vi hade ju varit där förut och då fick vi lä när vi kom runt hörnet.  Det borde vi fått nu också, med tanke på vindriktningen, men helt plötsligt blåste det kuling. Väl i land läste vi i vår Pilotbok att under sommarmånaderna blåser en väldigt stark nordlig vind varje eftermiddag. En landbris som har en klar fördel, den ger inga vågor. Vår ursprungliga plan att gå till Portimão ändrades till att vi kanske skulle ankra i Sagres. Men det var inte så lockande när vi tittade innanför piren. Vi beslöt oss för att gå till Lagos och den här gången hade de en plats för oss.

Väl förtöjda i Marina de Lagos kunde vi äntligen plocka fram lite bubbel och skåla för en lyckad översegling och för att vi fullbordat ett Atlantvarv!

Den efterlängtade vyn över fyren på Cabo de São Vicente. Från Atlantsidan är den höjd i moln men bara strax runt hörnet har sjön lagt sig och molnen försvunnit. Skål för ett varv på Atlanten!