Costa de la Luz del 3 Guadalquivir till Tarifa

Det var i mitten av september och vi var tillbaka på den fina ankringen en bit innanför Guadalquivirs mynning. Den här gången var vi ensamma, bara en och annan jeep eller buss som slingrade sig förbi på den sandiga vägen vid strandkanten. Härligt, nu ville vi bara vila ut och smälta intrycken från Sevilla.

Vi seglar vidare mot Gibraltarsund.

Vår plan var att stanna på ankringen i Guadalquivir i två nätter och bara njuta av stillheten efter storstaden. Anna lagade var sin smarrig Club Sandwich, vi blev invaderade av flugor som ville smaka men vi var ändå nöjda och glada. Nästa morgon var allt frid och fröjd tills vi upptäckte att vårt genset inte startade. Det har ju hänt förut och vi vet att det brukar vara vattenpumpen.

Claes började felsöka och insåg snabbt att drivremmen till vattenpumpen var trasig. Inga problem, vi hade en i reserv. Dessvärre visade det sig att remmen gått sönder eftersom pumpen helt rostat igen! Det kunde vi inte laga på plats eftersom vi inte hunnit skaffa en ny vattenpump. Det var bara att inse att vi inte kunde ligga kvar till ankars utan var tvungna att ta oss in i hamn. Utan gensetet har vi inte tillräckligt med el ombord och vi kan även få problem med att starta motorn, en av alla punkter på listan som ska betas av nu till vintern. 

Det blåste 10 m/s rakt emot oss och tidvattnet var på väg in. Bara att bita i det sura äpplet och ta upp ankaret. Vi beslöt oss för att gå till Cádiz eller möjligen Chipiona, som var närmare. Det blev en skumpig färd och när vi kom i höjd med Chipiona insåg vi att vi nog inte ville gå ut och runda udden för att ta oss till Cádiz i rådande väder. 

Andante i Chipiona. Blomman heter faktiskt lampborste och blommade så här vackert på ett träd i staden.

Efter en natt i Chipionas marina, som faktiskt var riktigt fin, gick vi vidare till Cádiz i betydligt lugnare väder. Vi var nyfikna på den gamla staden, som varit bebodd oavbrutet sedan den anlades av fenicierna på 1100-talet f.Kr. Den har ett strategiskt läge som gör den till en av världens äldsta sjöstäder. Tyvärr hann vi bara med en promenad i den gamla stadskärnan innan Anna blev krasslig och inte kunde lämna båten.

En dag i Cádiz. 

Efter ett par dagar kunde vi fortsätta mot Gibraltar. Vi skulle få gäster som skulle komma till Malaga 3 oktober så vi behövde ta oss in i Medelhavet. Gibraltar lockade framför allt Claes, som inte varit där tidigare, och vi hade planerat in ett lite längre stopp. Ibland får man välja vad man helst vill se och släppa det som man inte hinner med. 

Det är lite för långt för Andante att gå från Cádiz till Gibraltar på en dag, så det fick bli ett stopp i  Barbate. Strax innan man kommer dit passerar man Trafalgar fyr, som står på en udde som vetter mot platsen för det kända sjöslaget, där Lord Nelson förlorade livet för 200 år sedan. Andantes levande historiebok förklarar i filmklippet som följer. Fyren går inte att besöka men man kan promenera utanför staketet eller, som vi, segla tätt förbi.

Vi hade inte fått någon rapport om att det var späckhuggare i området men ville ta det säkra före det osäkra och hålla oss innanför 20-meterskurvan. Till vår stora lättnad var alla fiskenäten utanför Barbate bortplockade. Där brukar man fånga tonfisk och vi hade hört mycket om hur jobbigt det är att ta sig förbi de stora, avspärrade områden där näten brukar finnas under säsongen. Inga tonfisknät betyder att ingen tonfisk och därmed inte heller späckhuggare finns i området. 

Seglingsbar vind i solsken tackar man inte nej till.

Dags för historielektion!

Vi hade bokat en plats i marinan i Barbate och kom dit tidigt på eftermiddagen, strax efter att marinakontoret hade stängt.  En säkerhetsvakt svarade på VHF-anropet och mötte vid inloppet till marinan. Han dirigerade oss till en plats men vi missförstod och hamnade på en plats för 15-metersbåtar. Just när vi skulle koppla in landström dök han upp igen och sa surt till oss att flytta till en plats mittemot. Lite trist, framför allt eftersom marinan var praktiskt taget tom och det fanns minst ett tjugotal stora platser lediga. Nåväl, vi omförtöjde och insåg snart att vi inte kunde ta oss varken in eller ut eftersom marinan var låst, dessutom kom vi inte åt marinafaciliteterna. Grrr, vakten hade kunnat hjälpa oss med det i stället för att ge oss merjobb. Vi hade ju både bokat och betalat (€33) innan vi kom fram. Tack och lov fick vi låna ett passerkort från en snäll båtgranne så vi kunde promenera in till stan och köpa bröd. 

Vi lämnade Cádiz i solsken. Några sjömil före Barbate står Trafalgar fyr på sin udde. I Barbate hann vi bara med en promenad längs den långa sandstranden. 

Tidigt nästa morgon fortsatte vi vår segling mot Tarifa, europeiska fastlandets sydligaste punkt. Det är mäktigt att se den afrikanska kontinenten dyka upp ur diset om styrbord medan man sakta seglar längs med den spanska sydkusten några hundra meter om babord. Bergen som man ser i söder kallas för Rifbergen och ingår i Gibraltarbågen, ett bergsystem som sträcker sig från Marocko in i södra Spanien. Vid den smalaste delen är det inte långt mellan kontinenterna så det är viktigt att tajma ankomsten till sundet med hänsyn till tidvatten och väder. Vi hade ganska svaga vindar med oss och rätt tidvattenförhållanden men såg ändå väldigt kraftiga virvlar i vattnet. Vi mötte en del tungtrafik men det var först när vi närmade oss Gibraltar som trafiken blev tät. 

Vi glider in på tvären i sundet mellan Europa och Afrika, med Tarifas fyr på babordssidan och Rifbergen om styrbord. 

Nu hade vi äntligen påbörjat infarten till Medelhavet, där vi tänker hålla till ett bra tag framöver. Nära hem till den växande skaran av barnbarn och alla andra nära och kära. I nästa blogginlägg utforskar vi Gibraltar och förbereder oss för ett halvår på Costa del Sol.