Vinterhamn i Andalusien Del 3 Vårutrustning

I det förra inlägget skrev vi om hur februari inleddes med ett intensivt turistande med bil runt om i Andalusien. Efter det var det skönt att vara tillbaka på Andante i Almerimar. Promenader, halv elva-kaffe tillsammans med Snedseglarna hos José och båtunderhåll fick bli agendan för resten av februari. 

 

Darsena 1 i Almerimar, där vi låg de sista veckorna.

Vi hade en lång lista på saker att göra och bestämde oss för ett veckoschema som innebar båtjobb från måndag till och med halva lördag. Därefter vila, för att orka det stundtals höga tempot. Februari månad kan vara blåsig i Almerimar. Vi blev påminda om hur vi hade det när vi bodde i Långedrag och fredagskulingen drog in i hamnen. De dagar det blåser som värst är det ingen idé att försöka jobba eftersom båten rör sig konstant. Men i Almerimar är det oftast vackert väder så vi kunde jobba de flesta dagarna och kom snabbt in i våra rutiner. 

Veckorna rullade på med båtjobb men även planering för årets sommarsegling och var vi ska tillbringa nästa vinter. Man måste boka i god tid om man vill ligga i en bra marina. Jobbdagarna varvades med trevligt umgänge med andra seglare i marinan och facetime med barn och barnbarn i Sverige. 

Av alla båtjobb var nog beställningen av nya solceller att hänga på mantåget, det som kändes bäst. Vi såg fram emot att äntligen få slippa att köra gensetet var och varannan dag när vi ligger för ankar. Men vi hade förstås andra, kul såväl som inte lika kul, jobb. När vi bytte belysning i de nedre spridarna på mesanmasten till exempel. Anna fick hissa upp Claes fem (5) gånger i masten innan det funkade. Tveksamt nöje utan elvinschar men bra träning. Ett par dagar senare blev det dags för stormasten men då räckte det med två hissningar. Vi lagade flaggor, tätade fönster, sydde nya gardiner eftersom de "gamla" fuktskadats av otäta fönster och Claes fortsatte med evighetsjobbet att täta ena pontonen på vår dinge. En massa andra jobb klarades av enligt listan som ändå bara blev längre och längre. 

Så här glada var vi över att få komma igång med de olika projekten.

Mars månad påminde mycket om februari både vädermässigt och jobbmässigt. Spanjorerna bar fortfarande dunjackor och halsdukar medan vi gick i shorts och t-shirt i minst 20-gradig värme. Kvällarna kunde fortfarande vara lite svalare. 

En tisdag i början av mars åkte Anna med sju andra Snedseglare på en dagstur västerut, till bergen en bra bit norr om Marbella. Vi skulle gå vandringsleden Caminito del Rey som sträcker sig utmed ravinerna där den vindlande floden Guadalhorce forsar fram. På sina ställen är det mer än 100 meter ner till floden från träkonstruktionen som man går på. Det känns i magen! 

Namnet Caminito del Rey kommer från när kung Alfonso XIII år 1921 gick en väldigt liten del av leden (Caminito del Rey betyder 'kungens lilla promenad/stig') i samband med invigningen av dammen Conde del Guadalhorce. Man hade byggt stigen 20 år tidigare med hjälp av sjömän som var vana vid höjder och klättring, så att arbetarna skulle kunna ta sig fram mellan de två vattenkraftverk som byggdes i området. Senare förföll konstruktionen och många dödsolyckor inträffade. År 2000 stängdes den helt på grund av detta men det hindrade inte att det fortfarande hände dödsolyckor utmed leden. Man beslöt därför att rusta upp den och efter flera års arbete öppnades Caminito del Rey år 2015. 

Snedseglargänget en tidig morgon innan avfärd till Caminito del Rey. 

Dammen Conde de Guadalhorce är en av alla viktiga vattenreservoarer i Andalusien. 

Tillfartslederna till vandringsleden tog oss genom en tunnel och en vacker dal innan vi kom fram till startpunkten.

På med hjälmen och vi var igång. Vädret var verkligen på vår sida, lagom varmt och solsken.

Kung Alfonsos vandring var i princip över den lilla bron i mitten av den första bilden! Till hans försvar spöregnade det.

I den vackra dalen i mitten av leden finns många skyddade fågelarter. Där ligger också det lilla huset där Manuel, som arbetade på projektet, bodde med fru och 10 barn. Enligt vår guide fick barnen ta sig genom den brantaste delen av leden varje dag för att komma till och från skolan i byn El Chorro!

Nu började den branta delen. Det är svårt att ta in hur högt det är när gångvägarna knappt syns mot klipporna. 

Den jobbigaste biten var att ta sig över hängbron! "Titta inte ner, titta inte ner..."

Så var vi ute på den andra sidan av leden och gick genom byn El Chorro till bussen som tog oss tillbaka till parkeringen. Vi hade vandrat total 8 km.

Nu var vi ordentligt hungriga och planen var att åka till Setenil de las Bodegas för att äta lunch. Den lilla staden har anor från långt tillbaka men det som utmärker den är de annorlunda grotthusen och hur staden slingrar sig runt flodens vindlingar i olika nivåer. Staden är byggd i en sluttning ner mot floden och man har utnyttjat klipporna för att bygga hus enligt vad som kallas "shelter under rocks" istället för att gräva sig in i berget. 

En mycket sen lunch i Setenil de las Bodegas efter vandringen.

Det var hög tid att ta hand om Andante under vattenlinjen efter 10 000 sjömil, huvudsakligen ute på Atlanten. Vi bokade upptagning fredag 15 mars och förberedde för nästa stora arbetsinsats. På varvet i Almerimar får man arbeta på egen hand med båten, inte självklart överallt. Man kan också få hjälp med vissa jobb till ett bra pris. 

Som vanligt var det inte så kul att bo ombord på båten när den står på land. Vatten och toaletter ombord får inte användas men vi fick uppställningsplatsen precis bredvid varvets toaletter och duschar, vilket var skönt. Vi jobbade på, mest Claes men med assistans av Anna, som även stod för all markservice. Hela botten skulle slipas, genomföringen till ena toaletten behövde bytas, friborden poleras och en massa annat stort och smått.

Andante på torra land. Vi fick bästa platsen  bredvid duschar och toaletter samt med skeppshandeln i huset precis utanför muren!

En liten dusch och båten såg genast fin ut. 

På den sista bilden syns Andantes master innanför varvets mur, vid varvsentrén.

Båtjobbet är i full gång!

Efter en vecka på land drog en Calimastorm in, med temperaturer en bit över 30 grader, luftfuktighet under 20%, höga vindhastigheter och Saharasand överallt. Det är bara att uthärda, man kan inte vädra och knappt andas utomhus när det är som värst. Nu började det också bli bråttom om vi skulle hinna bli klara innan påsk, spanjorernas stora högtid då allt är stängt. Vi ville ju så gärna i vattnet innan dess! Dessutom får det ju inte blåsa för mycket vid sjösättning.

Caliman var över oss men "the show must go on". Ute var det knastertorrt och superhett. Det blåste så att båten vibrerade.

På måndag morgon i påskveckan bokade vi sjösättning. Vinden vände till västlig under natten och vi fick inte mycket sömn eftersom det störtregnade, åskade och blixtrade. På morgonen var det mycket kallare men nästan ingen vind, så härligt! Andante sjösattes och vi puttrade iväg bort till vår nya plats längst in i Darsena 1, där det är fin lä för västlig vind. På vår gamla plats i Darsena 2 var mooringlinan inte bra och båtarna utanför oss hade fått flytta när deras lina gick av.

När vi sjösatte Andante kunde vi njuta av hur fin hon blivit. Det gick att spegla sig i friborden. 

Ny plats i Darsena 1, lä för alla vindar och lite mindre trafik på kajen. 

Flaskborstträden blommade med sina lustiga, men fina, blommor.

Påskveckan gick och april månad kom. Svetsaren Alfonso och hans kompanjon Guillermo stabiliserade vårt peke, som hade gått sönder på Azorerna. Vi passade också på att få tillverkat ett nytt, fast mantågsräcke i den aktra delen av båten så att vi kunde sätta upp de nya solpanelerna. Det blev väldigt bra! Vi sydde och lagade kapell, servade motorn, köpte en ny micro (den gamla gav upp), märkte upp vår ankarkätting och allt annat som stod på listan. 

Det blev även mycket socialt häng med nya och gamla vänner. Maria och Kim Bergqvist kom förbi med sin husbil, Cathrine och Lars kom seglande med Tindra från Sevilla och flera andra båtar som varit tomma under vintern fick nu sin besättning på plats.

Ett gemensamt projekt var att byta ut vårt kapell till framkant däcksalongen. Fastbränd sand från Las Palmas och Almerimar samt vinterstormar i Långedrag hade satt sina spår. Vi sydde ett fint kapell av segelduk från Maiken och det blev genast ljusare inne i båten.

Guillermo och Alfonso jobbade ett par långa dagar med svetsning av nytt ankarfäste på peket och nytt, fast mantåg. 

Nu närmade det sig avfärd från Almerimar.  Efter lite drygt sex månader skulle vi nu lämna marinan som vi trivts bra i och där vi träffat många trevliga nya vänner, seglare men även golfare. Den 24 april kl. 07.00 på morgonen tuffade vi ut förbi marinakontorets fina torn och svängde österut. 

Det här inlägget får avslutas med några promenadbilder från de vackra omgivningarna i Almerimar.  En dag träffade vi en groda!